För ett tag sedan såg jag en bild på en gammal sliten fotboll som var mer brun än vit då det yttersta lagret av bollen hade slitits bort, under bilden stod det ”Om du och alla dina kompisar har haft den här fotbollen så hade ni en riktig barndom” och jag är beredd att hålla med. Jag är av den generationen att internet och mobiltelefoner inte alltid funnits så när jag var liten spelade jag inte spel på någons iPad utan jag var ute och spelade fotboll, ofta med en gammal och sliten läderboll.
Jag heter Simon Sandén och är bosatt i de södra delarna av Helsingborg. Jag utbildar mig till gymnasielärare och jobbar extra på båtarna (lokalbefolkningen förstår). Fotbollen och framförallt supporterkulturen är två saker som jag värdesätter högt och jag ska kort förklara hur allting började.
I slutet av 90-talet satt jag och pappa på Östra läktaren, han drack kaffe och jag drack läsk. Där någonstans, på de blå plaststolarna, föddes mitt intresse för fotbollen. Jag måste dock erkänna att det som verkligen lockade mig var inte det som hände på planen utan det som hände bredvid. Jag minns hur jag istället för spelarna spanade in klacken som höll till på Södra. Det gjorde att jag allt som oftast missade målen men jag såg ögonblicket då Södra gick från sång till segervrål, varje gång.
Att gå på fotboll blev en fest för mig, redan i tidig ålder. Åren har gått och jag har bytt ut pappa mot kompisar och sittplatsen mot ståplats. Även om jag idag fokuserar mer på det som händer på planen så uppskattar jag en bra ramsa mer än en snygg frispark, varje gång.
Lämna ett svar