Ödets ironi…

“Man kanske inte kan skriva en vacker och glamorös historia om varje match eftersom att det som skedde igår inte bara var logiskt utan det var också rättvist. Det fanns ingen avgörande mirakulös cykelspark i 92:a från en flygande Holländare eller för den delen någon skånepåg som behandlade bollen likt en duvunge innan han lät detta fjäderfä lätta från marken och hitta sitt näste i sin bur, utan istället var det bara så att HIF kollektivt var bättre även om stjärnorna också hade sina stunder av briljans.”

Det där är mina egna ord efter matchen mot AIK. Ödet är en märklig företeelse, det finns dem som säger att allting är skrivet på förhand, att allting är upplagt och sker som det är sagt. Att barn som växer upp i denna staden är dömda av sina föräldrar att med åren gå upp på Olympia, lukta på gräset och precis som alla oss andra, bara vara ett av alla andra barn som en gång blivit olyckligt förälskade. Det finns dem som säger att man istället skapar sitt egna öde när man kommer till denna värld. Att herren där uppe bara ger dig verktygen och att du själv måste göra resten. Frågar du Assad Al-Hamlawi svarar han det sistnämnda. För ett år sedan var han i Division 2. Skadad. Hittad av HIF. Sen skadad igen. På Olympiafältets plan 5 har jag ibland sett honom och inte kunnat hjälpa mig själv från att smittas av hans leende som ibland verkar vara det som Gud sänder när han inte kan få solen att skina genom molnen. Han tunnlar Randrup, omfamnar honom och snurrar runt honom likt ett barn som leker med sin nalle, till resten av lagets stora underhållning. Jag är nästan övertygad om att en stor anledning till att stämningen i laget fortfarande var god när spelet var allt annat än gott, låg i Assads leende och då fick han inte ens spela. Vissa Experter och krönikörer vill hävda att IFK var överlägsna igår, och visst var IFK bättre spelmässigt men terminologin “överlägsna” är en klar överdrift, 3-3 i avslut på mål talar sitt tydliga språk när vi lägger till att det mesta IFK fick fram hade sin begynnelse i misstag från HIF:s backlinje. Dessutom finns det i Fotboll en mytomspunnen poetisk rättvisa som ibland får tala, igår var den individuell och det var Assad Al-Hamlawi som fick ta del av den.

I mångt och mycket var matchen igår som att vända på en hand från matchen mot AIK. Borta var den taktiska briljans som Mellberg visat med 4-4-2 och 4-2-4 i sin defensiva komposition. Istället var Poya Asbaghi den som visade briljans med Tobias Sana djupt, vilket gav IFK möjlighet att dels enkelt spela sig ur press men också förflytta de defensiva block som Mellberg etablerat. Svarta hål kommer till i astrologin när stjärnor försvinner. Det gjorde de igår också, problemet var att det svarta hålet bestod av IFK:s Försvars och Central-linje, som fick HIF:s yttrar felvända och Van den Hurk att se ut som att NASA gett honom fel datum för uppskjutning. Nog var tanken att Brandur Hendriksson både skulle erbjuda både startplatta och raketbränsle, men det enda han fick se lätta från marken och nästan lämna arenan var hans frispark från 30 meter, även om hans närvaro gav viss stabilitet på mitten. Texterna var redan skrivna, intervjufrågorna redan förberedda. Men sen fick Assad Al-Hamlawi chansen att själv skriva sitt öde. För när bollen studsar fram har herren där uppe gjort sitt, kvar var för Assad att glömma skadehistorik och smärta och doppa gåspennan i lyckans bläck. Till slut var det inte bara han som log, utan en hel stad.

Problemet med matchen igår var att den lyste upp ett problem som många Allsvenska lag också har med dagens HIF. Vilka är dem ens? Nedflyttningskandidat? Mittenlag? Lag på väg toppen? Ett tecken på att HIF:s mindre glamorösa år på den här sidan av det senaste decenniumet och att det har satt djupa spår i många supportrars själar är att det finns många som tror att Murphy’s Law kan byta namn till Azelius’ Law för i slutändan går ändå allt för Helsingborgs IF till Fotbollens egna Dantes inferno och dör. Och kanske får de i slutändan rätt. Men för att kunna analysera matchen mot IFK måste man inte använda scoutingverktyg, eller för den delen läsa statistik som Adil Kizil. För hans jobb beror till stor del på folket och trycket utifrån. Klubben går i en ny riktning nu med både Olof Mellberg och Adil Kizil, då ingen av dem har en historia i den här klubben, en företeelse som till viss del måste ses som lite unikt om vi tänker tillbaka i Tränarhistoriken. Det gör också att identiteten klubben har, måste avgöra och vara drivande i huruvida klubbens supportrar är nöjda med en poäng uppe i Göteborg. Den måste också vara drivande faktor i att bestämma vad HIF anno 2020 är för något. Utifrån den kravbilden måste HIF vara bättre spelmässigt, ibland också mycket bättre. Samma kravbild innebär också två andra saker, poängen igår var en vunnen poäng men också att matchen mot Falkenberg måste innebära både en uppryckning och tre poäng oavsett hur vacker fotbollen och en högerfot från Assad Al-Hamlawi kan vara ibland.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!