Jag såg min första match på Olympia 1968, då HIF fortfarande spelade i allsvenskan. Vilka man mötte? Ett svagt minne talar om ett IFK-lag. Däremot finns minnet att Matts Johansson (sedermera tränare i Vikens IK:s ungdomslag) rullade runt och tog ett varv i diskusringen (kan ha varit kulringen) som efter ett skyfall var vattenfylld.
Detta kanske inte är en milstolpe i HIF:s historia men mitt första riktiga minne av en HIF-match. Här nedan kommer jag att dela
med mig av de minnen som etsat sig fast. En del av stor betydelse för HIF, en del av stor betydelse för enskilda spelare och en del som bara är minnen.
1968
Ett tragiskt år i HIF:s historia. Förutom ovan nämnda minne så är det naturligtvis minnet från den avslutande matchen i allsvenskan. Den där HIF bara behövde oavgjort för att klara sig kvar och hade att möta ett Åtvidaberg på Kopparvallen. HIF hade ledningen i paus med 1-0 och allt såg så bra ut… Matchen slutade 1-6. Skyttekungen det året, Ove Eklund, stänkte in fem bollar… Efter matchen hängde jag på min bror och några av hans kompisar (bland andra Anders Linderoths lillebror Håkan) runt i bostadsområdet med HIF-flaggan på halv stång. Men det skulle ju bara vara en ettårig sejour i division 2 södra Götaland… Ett kval och sedan skulle HIF vara tillbaka i finrummet.
1969
Det började inte så bra. HIF låg sju poäng efter Kalmar FF efter halva säsongen (tvåpoängssystem). Första höstmatchen var mot Kalmar och det värsta åskvädret, fullt i klass med det mot Örgryte 1997 bröt ut. Inge Danielsson hade kommit hem efter en proffssejour i Ajax och HIF vann. Med 7- 1. Den hösten sprang HIF igenom och stod slutligen som slutsegrare. Nu var det bara kvalet kvar. HIF började hemma mot Örgryte sedan följde bortamatch mot Hammarby och avslutningsvis skulle Sandåkerns SK vänta på neutral plan. Kvalet var redan avgjort efter två omgångar. ÖIS slog HIF med 4-0 och Hammarby vann på Söderstadion med 2-0. Både ÖIS och Bajen vann dessutom mot Sandåkern och sista omgången behövde helt enkelt inte spelas. Det enda som imponerade var publiksiffrorna. 22 080 på Olympia och 22 083 på Söderstadion…
1971
Ännu ett tragiskt år för HIF. Degradering till division III Skåne. HIF behövde vinna i nästsista matchen mot Halmstad för att ha en chans att klara sig kvar. Matchen slutade 3-3 och alla tillresta HIF:are (hela ungdomsavdelningen åkte i bussar bjudna av HIF!) fick åka hem med nedsänkta huvuden. Men det skulle ju bara ta ett år och ett kval…
1972
Segermaskinen HIF tog sig planenligt till kval. Här väntade storheter som IFK Kristianstad, Västra Frölunda IF (då förstår ni hur det gick) och Oddevold. Förlust hemma mot Frölunda (0-1) och oavgjort 0-0 mot Kristianstad borta. Resultaten i övrigt hade dock gått HIF:s väg så det räckte med att vinna mot Oddevold såvida Frölunda och Kristianstad inte spelade oavgjort… HIF vann med 4-0 och minnet sviker lite om vilket lag av de andra som ledde med 3-0 i halvtid… Det kan kvitta eftersom det blev 3-3 och HIF fick ännu ett år i division III…
1973
HIF sprang åter igenom serien och ännu ett kval väntade.. Denna gång var det Karlskrona, Norrby och Trollhättan som stod för motståndet. En krampaktig seger mot Karlskrona (2-0) följdes upp med 1-1 mot Norrby. Avslutningsmatchen mot Trollhättan, som spelades på Örjans Vall, krävde en seger. Och den kom. 6-0 slutade matchen och HIF var åter tillbaka till Södertvåan….
Tack för en mycket trevlig genomgång!
En spontan reflektion. Om jag inte missminner mig helt (orkade inte kolla) tog HIF stora silvret året innan? Det vill säga 1967. Vilket gjorde degraderingen än mer smärtsam! Själv tror jag att jag såg min första HIF-match ungefär 10 år före Leif, vilket kan förklaras av att jag är äldre. Hann få se storheter som Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Butti Espling, Lasse Ahlberg och möjligen även Malte Mårtensson, men det är jag lite osäker på. Det är ju några år sedan. Lasse, som jag mötte för något år sedan, var en favorit. Teknisk och fantastiskt spelsinne. Ett par udda lirare som jag också fick uppleva var Sven “Pidder” Petersson, som (när han inte var bakfull) kunde skjuta hårdare än en häst sparkar och Hasse Persson.
Min första match var för övrigt också mot ett IFK-lag: Norrköping 1995. 0-0.
De här 60/70-talsåren var verkligen danande och formerande; medvetandet stod på vid gavel och allt som skedde då lagrades i ett ännu tomt minne. Annars finns ingen förklaring till att jag minns vad mannen som ledde högertrafikomläggningen hette, men inte kommer ihåg namnen på min sons kusiner…
Roland: det blev LILLA silver -67, även om HIF länge var med i guldkampen. Segern mot MFF (2-1) på Malmö stadion inför ännu gällande rekordpublik, är en av de magiska HIF-nätterna. Det blev faktiskt avgörande silvermatch på Olympia mot Djurgården i slutomgången, med ett i det förflutna typiskt HIF-resultat: stryk med 0-4…
Malte M i en startelva sent på 50-talet? Nja… jag är skeptisk. Det är nog ett “Ohly-minne”. Han kom ju ihåg hur han som 11-åring spelat back mot Nacka Skoglund.