Solen sken, vädret var perfekt och inramningen likaså. Det var premiär och den kunde inte ha startat bättre än den gjorde, tre mål redan innan halvlek och Djurgårdarna fick knappt låna bollen av Helsingborgs spelarna.
Under gårdagen skrev undertecknad en krönika om min längtan efter premiären, hur den underbara hösten med spel i både Allsvenskan och Europa League fick en att önska att säsongen aldrig skulle ta slut. Under månaderna som gått har frågor sökt svar, framförallt eftersom att där är en ny sheriff som kommit till staden. I Roar har man valt en annorlunda ”plan” än den man haft tidigare, nu är det långsiktigt tänkande som gäller, vilket givetvis är helt rätt i tiden.
Blickarna riktades mot nyförvärvet Robin Simovic igår då han fick chansen från start, i rollen som ensam anfallare med Bedoya släpandes bakom sig samt Lindström och Accam på kanterna. Har sen länge känt till honom, häromåret var han utlånad till min kära moderklubb Lunds BK, då tillhörde han Malmö FF och var en mycket lovande anfallare. I ”Krubban” kom aldrig genombrottet och i MFF fick han inte förtroendet att fortsätta, utvecklingen kom senare och det har varit ett nöje att få följa den. Hans allsvenska premiär blev precis som en premiär skall bli, pricken över i:et hade varit ett mål – men dem kommer så småningom.
Det är just målen som många stirrar sig blint på, hur många mål en anfallare gör, visst det går inte att förneka att en anfallare ska göra mål, men i det här spelsystemet får man se till helheten – och ha tålamod med Robin. Vad vi fick ut av honom igår var så mycket mer än bara målskyttet, målen kom ju ändå trots att han inte kom med i protokollet. Med sin styrka i kroppen, teknik och fart kunde han hålla undan försvarare, löpa för att skapa ytor åt andra och även slå en del öppnande passningar ut på kanterna. Vi vet om att han har målsinnet i sig och det adderat med vad han visade upp igår krävs det ingen raketforskare för att förstå att han är allt hans föregångare Sörum inte var.
Annars var premiären en fantastisk tillställning, inramningen var perfekt och de sjungande sektionerna bidrog till att man kom i en stämning som man bara kan få ”hemma på Olympia”.
På planen bjöds vi på bra anfallsspel, försvarsspel, målskytte och kanske framförallt ett smart taktiskt kunnande av tränare Roar Hansen. Många reste nog på ögonbrynen över bytet som gjordes på slutet, Atta in i mittförsvaret och Sadiku tog klivet upp på mittfältet, helt plötsligt hade man formerat om laget till 4-1-4-1 och skulle ”stänga butiken”. Det kan kännas tråkigt som publik att se men förra året tappade vi många ledningar och poäng i slutet av matcherna och därför är det än mer viktigt att stänga dem vid rätt tid i år. En annan sak att väga in är att Roar faktiskt lirar spelsystem utifrån det material han förfogar över – så även med ett 4-1-4-1 system.
Idag har vi endast två dagar kvar tills vi får se de Rödblåa hjältarna spela fotboll på Olympia igen, denna gång ställs de mot IFK Göteborg i kvartsfinalen av den svenska cupen. Väntan må kännas lån, även om den egentligen är kort, men i jämförelse med att man precis har väntat sen i december månad för att se (bra) fotboll på Olympia igen känns två dagar som ingenting.
Vad jag tar med mig från söndagen är; att om där fanns tvivel före matchen – är de alla borta nu!
Kändes som HIF “stängde” matchen redan i paus och inte förtog sig direkt när tillfällen gavs till ett fjärde mål (som Simovic verkligen hade varit värd att få göra), men inte heller så konstigt med tanke på den oehört viktiga cupmatchen i morgon – och om mindre än 1 vecka första allsvenska bortamatchen också avklarad och om än vi inte blir lika många som “nollåttorna” på Olympia & i Borås, ska vi väl kunna höras & väsnas lika bra -:)