Om konsten att aldrig ge upp…

 

Efter en förlust, inte minst i ett skånederby, ska man ibland vänta ett tag med att uttrycka sina känslor och tankar. Risken är ju rätt överhängande att det blir en del tråkigheter och konstiga tangenttryckningar som lätt kan missuppfattas. Man kläcker gärna ur sig saker om allt från motståndarlag till spelarinsatser – ibland i mindre smickrande ordalag. Man kan se det som ett bråk med frun eller barnen. Ibland så slänger man ur sig dumma saker och önskar att man istället hade gått därifrån, fått den där välbehövliga minuternas eftertanke, och uttryckt sig på ett helt annat sätt som i slutändan gör saken så mindre infekterad.

Det har gått drygt 12 timmar sedan Jonas Eriksson blåste av säsongens sista skånederby. Som HIFare lämnade man Olympia med en bitter eftersmak men mest med en känsla av uppgivenhet. Media har i flera veckor piskat upp stämningen med diverse reportage, intervjuer, debatter, utmaningar mm. En stor eloge för det – man lyckades verkligen höja förväntningarna på skånederbyt/seriefinalen till oanade höjder. Men det är kanske just det som gör att man känner som man känner – Uppgivenhet!

Själv hade jag, som vanligt inför ett derby, svårt att fokusera på något annat än just fotboll under gårdagen. Man skummar igenom varje rad, varje artikel, varje nytt youtube klipp, varje twitterinlägg – allt för att försöka stilla nerverna men samtidigt bygga upp en sorts förväntan över vad som komma skall.

Givetvis handlar en fotbollsmatch, precis som alla övriga större evenemang, om att överträffa förväntningarna. Att få folk att verkligen känna att man just bevittnat sitt livs match. Sett sitt livs mål. Bevittnat sitt livs häftigaste thifo osv. Det är kanske just därför jag nu på morgonen bara kan summera gårdagskvällen med ett enda ord – Uppgivenhet!

Genom åren har jag bevittnat mängder av matcher mellan HIF och MFF. Vem minns inte de fantastiska matcherna på 90-talet när nykomlingarna från Helsingborg skulle ta sig an antagonisterna i söder. Eller makalösa vändningar i matcher där respektive lag varit uträknade. Matcher där nya stjärnor tänts på himlen eller matcher där karriärer fått ett bryskt slut efter en felpass eller en målmiss som aldrig glömts bort.

Gårdagens match kommer inte gå till historien som någon av de mer välspelade skånederby som genomförts. Tillknäppt inledning, ställningskrig, uselt försvarsspel och billiga mål (ok, Magnus Erikssons mål var av klass men då var ju HIF redan inne i omklädningsrummet så det målet räknas knappt). Jag tror nog tom att Malmösupportrarna tyckte att det var en rätt så tråkig tillställning – även om dom kan ha tagit några rejäla kliv mot guldet!

Guldet ja – är det verkligen helt borta nu? Ska man tro Pär Hansson mfl, som intervjuades efter matchen, så var det”guldtåget som lämnade perrongen” igår. Men trots all den här uppgivenheten så vill jag återkomma till hur jag inledde den här texten. ”Efter en förlust, inte minst i ett skånederby, ska man Ibland vänta ett tag med att uttrycka sina känslor och tankar”. Med facit i hand så vill jag, som den omutbara HIF supporter som jag är, ändå inte tro att detta var slutet på HIFs resa á 2013.

Med 15 poäng kvar att spela om så vill jag inte räkna bort HIF riktigt ännu. Visst, vi har sex poäng upp till Malmö, men vad är det som säger att MFF tar full pott på sina resterande fem matcher? Klarar Göteborg att hålla nerverna i styr när dom beger sig till Strandvallen eller Tele2 Arena? Nä mina vänner – trots all den uppgivenhet som kännetecknat det senaste dygnet så brinner där ändå en låga inuti mig som säger att man aldrig ska ge upp. Så länge där finns en teoretisk chans att knipa ett SM guld så måste man tro på det.

Elfsborg, Halmstad, Åtvidaberg, Kalmar och AIK! Smaka på det – det är dom lagen som står mellan HIF och ett SM guld. Mellan Uppgivenhet och Eufori. Mellan sorg och lycka!

Nu knyter vi näven du, jag, Pär och alla övriga HIFare och vägrar avsluta 2013 med fem ”träningsmatcher”. Jag säger som man, som vanligt,  skanderade på 37:an igår ”HIF – VI GER OSS ALDRIG”