Om vilja och förmåga

Säsongen är ännu inte över, men eftersom vi slarvat bort våra chanser i titelracet (i år igen), är det svårt att uppbåda den där riktiga nerven i de sista matcherna. Själv har jag funderat en hel del över varför det blev så här (i år igen).

Det handlar om vår förmåga och vår vilja och hur vi värdesätter dessa två. Förmåga är en enkel etikett för ett komplext samspel mellan spelarnas teknik, fysik och taktik. Vilja är just vilja. Om förmåga är spelarnas och lagets potential är vilja deras förmåga att få ut hela sin potential.

Jag tror våra problem ligger inom tre av dessa fyra områden: Fysik, Taktik och Vilja.

HIF:s problem vad avser fysik handlar främst om skador. En del skador kan man inte skydda sig mot, exempelvis Henriks knässkål. Men de andra skadorna då? Det är inte utan att jag undrar hur HIF:s upplägg med uppbyggnadsträning på försäsongen och underhållsträning därefter egentligen fungerar. HIF har varit svårt skadedrabbat i år, men även tidigare år har vi haft jobbiga skador som stört. Är vi verkligen säkra att vårt upplägg fungerar?

I ett tidigare inlägg har jag tagit upp HIF:s problem med taktiken. Lite förenklat kan man säga att vi försöker vara Sveriges Barcelona, men att vi sällan klarar av att genomföra matcherna enligt det upplägget. Har vi ekonomin att ha en trupp som konsekvent kan spela ut – inte bara andra spelande lag – utan stenhårt deffande lag? Det är ju de senare som utgör majoriteten av Allsvenskan. Var har vi för backup för alla de matcher där taktiken fallerar? Långbollar på Makondele och Sundin känns inte som en gångbar backup.

Vilja är oerhört viktig. Du kan ha värdens bästa fysik, taktik och teknik, men utan vilja blir det ändå aldrig bra. Jag sätter ett enormt frågetecken för HIF här. Vi har en tradition att satsa på spelare med enormt hög högstanivå, men som inte har ett skit att ge de dagar när spelet inte fungerar. Thando Mngomeni och Rene Makondele är två ganska extrema exempel, men det känns som att HIF haft ganska många sådana spelare genom åren.

Här har både sportcheferna och tränarna missat genom åren. Vi har tittat alldeles för mycket på spelarnas förmåga och alldeles för lite på spelarnas vilja att konsekvent nå upp till sin potential i varje match. Syndandet gäller både värvningarna och laguttagningarna.

Till nästa år (oavsett vem som är sportchef eller tränare, jag ser inte bytandet som ett självändamål) vill jag se spelare som hatar att förlora och som ger 100 % i VARJE match. Oavsett motstånd, stämning eller läge i tabellen. Det måste vara slut på värvningar av spelare som spelar andlöst snyggt emellanåt, men som tappar allt så fort de blivit tacklade på Gefles konstgräs. Slut måste det också bli på den tradition att HIF alltid tar ut de elva bästa spelarna (bästa som i de med högst potential då) . Spelare som inte kämpar och som brister i vilja får ändå spela match efter match. Illa.

Så här ser Zeus memo ut inför nästa år:

Se över träningsupplägget. Alla skador känns oroande.

Fundera på hur vi bäst spelar mot lag som backar hem och kontrar, vi ser ut att få fler av dem i Allsvenskan till nästa år.

Men framför allt: Börja värva duktiga karaktärspelare. Spelare som inte ger allt (oavsett namn) byts konsekvent ut tills alla i laget förstår vad som krävs för att få en plats i startelvan.