Nu spelade förvisso inte Sverige någon av sina matcher på Olympia men eftersom TVn gjort sitt intåg på allvar i de svenska hemmen kunde vi följa HIF-målvakten och hans landslagskompisar hela vägen fram till den fantastiska finalen mot brassarna. Att Kalle fick släppa in fem mål var kanske inte så kul, men det förtog inte den fantastiska prestation laget gjorde genom att ta sig hela vägen till finalen.
Jag var förvisso bara nio år när VM avgjordes och i början av mitt fotbollsintresse men mina föräldrar kände Kalle så jag fick till och med äran att träffa honom ett par gånger, även om det dröjde några år innan jag insåg hur stort det var.
Som vuxen fick jag också nöjet att intervjua honom ett par gånger och eftersom han var lika ödmjuk som trevlig så var det ett rent nöje.
En gång fick jag till och med spela mot honom! Jag fick vara med på en HIF-träning, men hade oturen att slå upp en knäskada som jag fått tidigare när jag stupat av cykeln, så det blev inte så mycket med den träningen. Minns inte exakt hur gammal jag var men det bör ha varit i mitten av tonåren, när Kalles karriär var på väg mot sitt slut. För min egen del blev det aldrig någon karriär som fotbollsspelare eftersom jag tidigt kom in på journalistiken.
Lite märkligt kan det synas att trots att Sverige gjorde sitt bästa VM genom tiderna och var bara 90 minuter från att bli världsmästare så var det våra övermän som vann folkets kärlek.
Jag är övertygad om att många, inte bara i min ålder, fortfarande håller på Brasilien och följer laget med förtjusning i årets VM. Lika övertygad är jag att Kalle skulle ha gjort samma sak trots att han fick vara med om några rejäla nederlag mot brassarna. Han var en fantastiskt fin sportsman, vill jag minnas.
Jag fick aldrig se honom spela någon VM-match på Olympia, men jag fick se honom några gånger i HIF-tröjan och det är minne som jag fortfarande bär med mig med glädje.
Nu väntar jag mig bara att Pär Hansson tar över och vaktar Sveriges mål i nästa VM. Och dit ska vi – eller hur Erik Hamrén!
Lämna ett svar