Rapport från 22:an – GAIS hemma

HIF hade ingen vidare tur med fiskelyckan när 11 grönsvarta makrillar stod för motståndet. Trots nya beten på anfallet nappade inte laget ens i numerärt överläge i en halvtimme. Istället blev det ännu ett bottennapp och di röe får fortsätta att leta bland vass och strå efter mästarformen från i fjol.

Di röe bjöd in till allsvensk fotboll på Olympia för att visa att misskavalkaden mot Örebro borta bara var ren tillfällighet och otur. Efter slutsignalen hängde spelarna med huvuden efter att ha sett tre poäng förvandlas till en. De hade bekräftat någonting, men inte det de ville. För matchen mot GAIS var till stora delar en repris på Örebromatchen – djupledspassningar slogs, lägen i straffområdet radades upp men ännu en gång slog ett konstaterande som en våt handduk i HIF-spelarnas huvuden: Bollen ville inte in.

För att bli mästare krävs, förutom en bred trupp och ett gäng vinnarskallar, endast en sak: Flyt. Att på något underligt sätt vinna matcher gång på gång med bortamålet, oavsett spelets standard. Att lagens skott träffar stolpen och in i nätmaskorna istället för ut, och tvärtom i egna målet. Att klara sig undan från att få segermålet felaktigt bortdömt för offside och så vidare. Ni fattar. Förra året grävde HIF ner en stor portion flyt i en kista i mittcirkeln på Olympia och tog med i spelarbussens baklucka till varje bortamatch. Nu verkar man dock ha tappat den på E6:an ungefär där SM-guldet blev klart förra året. Baserat på de två senaste matcherna kan vi konstatera att det inte riktigt vill sig hela vägen för HIF, hur de än försöker. Bollen studsar inte rätt väg, flytet infinner sig inte. Det är i dagsläget den största anledningen till att di röe inte fått med sig full pott mot Örebro och GAIS.

Men så till själva spelet och då med speciellt fokus på den heta potatisen bland lagets supportrar den senaste veckan – anfallsspelet. Kritiserade Sörum var skadad och det nykomponerande anfallsparet Finnbogason/Sundin fick starta. HIF tog snabbt tag i taktpinnen och tog rättvist ledningen redan efter 12 minuter. Resten av halvleken var ledningen aldrig speciellt hotad tills ett bortainlägg kom från ingenstans, och lika så Mervan Celik som efter en liten knuff i Christoffer Anderssons rygg kunde nicka in kvitteringen. Utvisningen efter timmen spelad eldade dock bara på den redan rådande matchbilden: HIF jagade ett ledningsmål. Di röe fick stort bollinnehav samtidigt som GAIS backade hem. Det ledde till handbollsanfall där bollen rullades längs mittfältet från sida till sida utan att hitta den avgörande passningen. När väl tålamodet tog slut togs fel beslut i passningsögonblicket och anfallet rann ur sanden. Erik Sundin tillförde mer djupledsspel än Sörum, men den färdigheten tog inte ut sin rätt mot ett packat GAIS-försvar som gjorde det mer trångt än i ett Öresundståg i rusningstrafik. Att HIF inte fick med sig en straff i slutminuterna, eller att Tomas Sörums nickar mot Örebro aldrig ville hamna under ribban, eller att Finnbogasons skott inte gick in mot GAIS är kanske inte riktigt deras fel. De får helt enkelt åka ut på jakt på E6:an och leta redan på den där kistan.

Det fina i kråksången är dock att HIF i och med måndagens oavgjorda match inte har förlorat en allsvensk match på Olympia sedan 2 oktober 2010, mot just GAIS. På bortaplan är det värre, inte en seger på de tre senaste matcherna. Senaste bortavinsten kom mot… just det. GAIS. Och det kan bli svårt att bryta den sviten i nästa bortamatch. Det går nämligen rykten på Youtube att det är Åtvids år.