HIF lyckades inte heller denna gång vinna på bortaplan mot BK Häcken. Matchen slutar oavgjort, 2-2. Två onödigt förlorade poäng. Med rätt skärpa i försvar, passningsspel, omställningar och avslut hade HIF kunnat haft alla tre poängen med sig från Hisingen.
Det är helt enkelt en sådan säsong. En säsong då det mesta går fel och alldeles för lite går rätt. En säsong där marginaler, domslut, skador och otur är skillnaden mellan succé 
och flopp. HIF spelar stundtals bra fotboll, individuellt är det många gånger mycket bra. Men som lag, där är skillnaden mellan de två senaste säsongerna och i år milslång.
Första halvlek idag var det slående beviset på hur mycket av säsongen sett ut. Det var stillastående, dåligt passningsspel och allmänt virrigt. HIF har ett guldvapen i omställningsspelet, med snabba anfallare som kan avsluta disktinkt. Men tyvärr får vi se alldeles för lite utav detta då bollarna sällan kommer rätt väg.
Häckens första mål föranleds av osäkert försvarsspel, nästan nervöst. Det ska bara vara att – in och rensa – resolut ta bort bollen. Istället kluddas det en massa och motståndarna tackar och bugar. Det var inte första gången i år vi fick ett sådant baklängesmål.
***
I andra halvlek var matchen inte helt olik en tennis-match. Det böljade fram och tillbaka i vågor av anfall för bägge lagen. Och där har vi också en punkt som skiljer HIF i år mot de två tidigare. Då hade vi ett ramstarkt mittfält som sög åt sig motståndarna och bollarna. Nu låter de sig bli överspelade.
En kvart kvar av matchen gjorde Häcken 2-1. Och bara ett par minuter senare kunde det stått 3-1. Skärpan i försvarsspelet, det totala försvarsspelet, höll på att fallera som ett korthus.
Dock vill jag återigen lyfta upp en enskild spelare; Joe Baffo. Han växer och växer för varje match nu. Och all nervositet han utstrålade tidigare är som bortblåst.
***
Hela dagen har man kunnat se på diverse sidor på nätet hur HIF:are hoppats på att HIF skulle förlora idag för att ge Häcken ett försprång i guldracet. Jag kan inte för mitt liv förstå den mentaliteten. HUR kan man på allvar önska en förlust för sitt eget lag bara för att en rival inte ska vinna guld? Jag är helt oförstående till sådant. En supporter håller ALLTID på sitt eget lag, oavsett hur det går för de andra lagen, PUNKT.
***
En av de kortaste reflektionerna från en match. Men det finns inte mycket att tillägga från en match som var lika grå som himlen över Rambergsvallen på Hisingen.
Jag vet inte riktigt om mittfältet “låter sig bli överspelat”. Men visst har presspelet fungerat sämre i år. Det är dock inte bara mittfältets fel utan är väl rimligen följden av att laget inte är lika samspelt som det var överlag förra säsongen.
Personligen finner jag det underligt att rutinerade spelare som Mattias Lindström och Christoffer Andersson inte tar mer ansvar. Stoffe joggade hem som vänsterback när Majeed sprintade fram till Dioh Williams 2-1. Har han missuppfattat vem av de två som är mest lik en jamaicansk sprinter? Och det har varit liknande, till synes arrogant, spel även tidigare. Mot den bakgrunden tycker jag att Baffo presterar väldigt bra på sistone, trots att han tvingades byta mittbackskollega i dag (hur vanligt är det egentligen).
Det har varit oerhört mkt fokus på domarinsatser från HIF-håll på sistone. Visst har det varit maximalt oflyt mot kanske fr.a. AIK – både det tydliga målet och de 2 m onside som Djurdjic var vid anfallet som kunde gett 2-1 innan AIK kontrar in sitt mål. Men samtidigt är anledningen till att vi haft oflyt både det faktum att hårdast jobbande lag oftast får mest flyt i domsluten och det faktum att vi valt att förlita oss på domslut. Om man ska ta en nickduell med Dioh Williams så får man nog helt enkelt spela så fult man kan.
Håller för en gång skull inte med, HIF gör en helt ok match och hade ffa i andra en väl genomförd spelide. Att inte mittfältet orkar efter derbyt prestera lika bra är förlåtet, när såg man Gashi så trött senast? Och när såg man Häcken så dåliga? Vi har plockat 4p på serieledarna.
HIF:s första halvlek var riktigt dålig särskilt försvarsmässigt och jag tänkte ofta att det var konsekvensen efter derbyt. I andra lyfter sig hela laget samtidigt som spelet blir mer öppet och chansartat och det kunde faktiskt slutat precis hur som helst. Egentligen gör varken HIF eller Häcken en bra match, tycker jag men helheten i andra halvlek var faktiskt underhållande! Men Pär Hansson, vad har hänt med vår så säkre målvakt? Han ger fullständigt bort målområdet till motståndare alternativt tveksamma huvudspelare i vårt eget lag. Det duger helt enkelt inte om man ska göra anspråk på en landlagsplats. Pär måste jobba med förmågan att mota bollar i luftutrymmet! Baffo är åter bra men Jag ser helst Larsson och Atta som mittbackspar. Hareides byte av Lindström mot Sörum och flytten av Accam ut på högerkanten var obegripligt och HIF kunde mycket väl ha förlorat matchen p g a det. Accam kom bort på högerkanten, HIF förlorade snabbheten längst fram och Sörum, ja, han hade inte många rätt. Tyvärr.
PUNKT var ordet sa Bill (eller Bull) -:)
Faktiskt som Matjord säger en underhållande match och då inte bara för att andra halvlek var det värsta jag sett av s.k. Hawaiifotboll på år & dar – kunde ju blivit en superstart på matchen om inte den där tuvan varit just där Djurdic var på väg att snappa upp Häckens målis “lätt” vågade pass. Istället en skräcköppning med 1-0 för hemmalaget som sen blev märkligt passiva men å andra sidan var HIF:s bolltempo för dåligt för att hota Häckens ledning och sen damp 1-1 målet ner från ingenstans (jo, Rachid som så ofta med i uppspelet)
Sen började Häcken som man trodde de skulle spela efter 1-0: full fräs framåt och där insåg man att man behöver ta med sig lugnande medel nästa gång man besöker Hisingen – att sen inte Häcken knöt säcken och avgjorde matchen kan ju vara ett tecken på guldfrossa medan HIF fick med sig en pinne och med underläge 2 ggr måste det kännts som en halv seger – bra Åge byter också även om om både Gashi & Larsson såg ut att halta lite lätt så kanske lite säkerhetsbyten?