Reflektion från en Superetta-premiär

Fem månader efter mitt förra besök på Olympia och Södra Stå, var jag nu tillbaka. Arenan var denna gången färdig. Vädret var åtskilliga grader varmare och den inre temperaturen utav förväntningar var skyhög.

Förväntningar
Av naturliga skäl, med tanke på den hausse som råder i och omkring föreningen, var förväntningarna som sagt skyhöga. Två timmar innan match var undertecknad på plats och insöp och njöt utav den elektriskt laddade stämning som rådde utanför, men även inuti den alldeles superba Sportbaren under södra läktaren.
Utöver själva arenan, fanns det naturligtvis förväntningar på hur firma PeO/Crisse hunnit forma och formge det lag som nu ska inleda vägen tillbaka till det svenska fotbolls-finrummet, Allsvenskan.

Atmosfär
Under mina tidigare sejourer och besök på Olympia har jag valt att parkera min bakdel på en stol, på antingen Östra eller Västra. Men nu är jag mer intresserad utav den stämningen och den känslan man hade förr, att faktiskt stå och njuta utav fotbollen. Och jag får säga att här har klubben, OCH dess supportrar på Södra verkligen lyckats! Den uppsluppna och genuint sköna känslan utav att se matchen från södra perspektivet, den högljudda publiken och den totala atmosfären, det är snudd på världsklass!
Extra glad var jag dessutom för att inga rökbomber eller bengaler förpestade luften, och att södra-publiken skötte sig exemplariskt (hör ni det Aftonbladet!?) – istället kom det en omotiverad och överraskande inrusning på plan från västra(?) läktaren…

Helhetsintrycket utav nybyggda Olympia är med beröm väl godkänt!

Matchen
Min första Superettan-match på plats. Ett HIF under ny ledning och under uppbyggnad. Ärligt? Jag hade inga större förhoppningar på en seger utan tippade 1-1 inför matchen. Trelleborg är ett bra Superettan-lag och det känns som att de har ett homogent sätt att utföra sin matchplan på.
Men även om det inte var någon hög klass på underhållningsvärdet, fanns det andra värden som betecknade att HIF har vänt den negativa trenden, och att ett nytt sätt att spela och tänka på plan är under konstruktion – LAGET före JAGET är en utav de tydligaste tecknen på detta.

Jag nämnde för mina sällskap på matchen att jag anade tendenser till 2010/2011 i laget. Men visst, riktigt där är naturligtvis inte HIF idag. Men jag sa tendenser. Det går tydligt att urskilja det sätt som PeO vill spela och det sätt som HIF spelade under nämnda “Guld-Eran”. Det ständiga slitet och malandet och pressen som får motståndarna att tröttna och börja slarva efter de första kämpiga 60 minuterna. Det sättet att spela är inget “skönspel” som vinner nya fotbollssupportrar ur den aspekten, men i långa loppet vinner det matcher. Och det är trots allt det viktigaste i fotboll.

En match spelad, och det är naturligtvis väldigt svårt att dra några högre växlar på hur HIF anno 2017 kommer sluta i tabellen. Och det är dessutom väldigt orättvist. Klubben själv säger att det ska spelas allsvensk fotboll på Olympia år 2018. Och det är rätt inställning, absolut. Personligen kommer jag dock inte bryta ihop om HIF inte skulle lyckas med det. Jag vill nog se en större långsiktighet än så på “projektet”. Men naturligtvis vill man ju se Helsingborgs IF lira med “de stora grabbarna” igen, så fort som möjligt.

1 match utav 30. Det återstår många tillfällen utav att få njuta på Olympia. Och njuter, det gör jag!