Idag, den 15 juli, är det 13 år sedan en av HIF:s absolut största profiler gick bort, då lämnade oss Karl-Oskar ”Rio-Kalle” Svensson oss. Men han finns för alltid bevarad i vårt minne och för de i den yngre generationen som aldrig fick uppleva honom på planen står han ju staty på Olympia.
Själv är jag tillräckligt gammal för att få ha sett honom i aktion, huvudsakligen under hans sista år men faktiskt också under den del av hans storhetstid som sammanföll med VM i fotboll för första och troligtvis enda gången avgjordes i Sverige 1958.
I min bokhylla finns en gammal sliten bok som jag är mycket stolt över. Den bär titeln ”Greppet direkt” och den är dedikerad till mig personligen. Författaren är alltså Kalle Svensson som gav ut sina memoarer. Jag fick den när jag var ung grabb, men minns inte exakt när.
Att jag fick den berodde på att mina föräldrar kände Kalle. Liksom de kände flera andra HIF-are i samma generation. På den tiden (1940- och 1950-talet) var ju fotbollspelare vanliga jobbare, som enbart ägnade sig åt sin fotboll på fritiden.
Liksom båda mina föräldrar arbetade Kalle under en period på Helsingborgs Gummifabrik. Det var en av stans största arbetsplatser på den tiden och många fotbollsspelare arbetade där.
Kalle var född den 11 november 1925 i Göingebygden men hans föräldrar flyttade till Helsingborg. Hans fotbollskarriär inleddes i Kullavägens BK och som 18-åring gick han till HIF. 1944 debuterade han i allsvenskan och året därpå i landslaget.
Sitt stora genombrott i landslaget fick han under VM i Brasilien 1950. Han gjorde sin bästa match i Sao Paolo men fick trots det smeknamnet Rio-Kalle som kom honom att följa karriären ut och långt därefter. Det blev ett brons för Sverige i den turneringen.
Ett snäpp bättre blev det som bekant på hemmaplan åtta år senare. Då tog ju Sverige silver efter finalförlust med 2-5 mot Brasilien. Rio-Kalle fick bland annat det tvivelaktiga nöjet att uppleva Pelés succégenombrott.
I OS 1952 var han med och vann brons till Sverige. Totalt blev det 73 landskamper för Sverige och han var under ganska många år vår meste landslagsman.
I HIF gjorde han 639 A-lagsmatcher, varav 349 i allsvenskan under åren 1944-1962. Mellan 1959 och 1961 gjorde han en sejour som spelande tränare i Gunnarstorp men återvände sedan och avslutade karriären i HIF 1962.
Jag hade nöjet att som ung reporter på dårvarande eftermiddagstidningen Nyheterna intervjua honom kort efter hans karriär. Jag minns inte anledningen eller sammanhanget men jag minns att han tog emot hemma i lägenheten på Elineberg. Han och hans charmerande hustru, som jag glömt namnet på, bjöd på kaffe och själv bjöd han verkligen på sig själv. Han var vänligheten själv.
Stötte på honom några gånger ytterligare i livet och är stolt över att få ha träffat en legend.
En poäng i sammanhanget är att HIF under en tid hade Sveriges två bästa målvakter. Henry Christensson konkurrerade om platsen både i HIF och i landslaget. Han fick dock nöja sig med B-laget i båda sammanhangen och lämnade därför Helsingborg och blev stjärnmålvakt i IFK Malmö.
Samme Henry Christensson hade jag som tränare under juniortiden i Stattena IF.
Helsingborg är verkligen staden som fostrar stjärnmålvakter.
Lämna ett svar