Om HIF lyckas besegra AIK i onsdagskvällens match på Olympia betyder det att lagen hamnar på samma poäng. Det krävs dock seger med minst två måls marginal för att ”Die röe” ska ta klivet förbi i tabellen. Och sådana segermarginaler har vi sannerligen inte blivit bortskämda med hittills i år.
För ett par veckor sedan jämförde Conny Sörum med Torres när vi pratade om HIF-anfallarens måltorka. Sedan dess har det som bekant lossnat rejält för Torres. Nu väntar vi på att samma sak ska hända med alla HIF:s anfallsspelare. Både Sundin och Finnbogasson har ju blivit tvåmålsskyttar i varsin match så vi vet ju att kapaciteten finns där någonstans, även om den inte kommit ut på fullt hittills i år.
Egentligen är det förstås ointressant vem som gör målen så länge de kommer, men hittills i år har det kommit alldeles för få mål. Det hjälper inte hur många chanser man skapar om man inte förvaltar dem. Det är ju målen som ger poäng.
Tränarna brukar ibland tycka att vi journalister är ”alldeles för resultatinriktade”. Själv tycker jag att om man inte bryr sig om resultatet så ska man kanske ägna sig åt knyppling istället (förlåt alla som ägnar sig åt knyppling).
Fotboll spelar man för att vinna och då är det förbaske mig resultatet som räknas. Se på Barcelona som helt nyligen berömdes för att spela ”världens vackraste fotboll”, men i två avgörande matcher i rad förlorade. Jag gillar Barca skarpt och uppskattar verkligen deras spel, men jag vill se dem vinna. Precis som jag vill se HIF vinna.
Det innebär givetvis inte att jag är en ”medgångssupporter” för det svider oerhört efter varje förlust, ja även efter oavgjorda matcher som innebär poängförlust (som mot Mjällby senast). Men efter en motgång längtar jag intensivt efter en framgång. Precis som både spelare, ledare och andra supporters gör.
AIK på onsdag är en motståndare som jag hyser stor respekt för. Däremot har jag ingen respekt alls för deras huligan-svans men det är en annan sak.
När HIF lyckades besegra ”Gnaget” i Supercup-finalen före allsvenskan kändes det väldigt bra och förhoppningarna väcktes om en fortsättning på höstens framgångar. Det blev inte riktigt så.
Om inte HIF spöar AIK den här gången så har jag väldigt svårt att se hur det allsvenska guldet ska kunna försvaras. Jag är väl medveten om att det återstår många, många omgångar men ändå.
Dessutom, om inte Conny och PO väldigt snart får ordning på lagmaskinen så börjar jag redan nu hysa farhågor för CL-kvalet i sommar. Det kan komma in förstärkningar och måste nog göra det för att jag ska våga ändra uppfattning. Men oron finns där redan.
Kanske, kanske vi kan få se ett ljus tändas på Olympia nu. Jag skulle tacksamt ta emot det som en födelsedagspresent i förskott, eftersom jag fyller år exakt en vecka senare. Men det skulle i så fall vara en present även till alla de tusentals andra som älskar HIF i med- och motgång.
Håller med dig, Roland. Det blir en spännande utmaning ikväll. HIF behöver sätta ner foten och visa sig själva, publiken och motståndarna att de förtjänar stor respekt genom sitt spel på planen. Det har visserligen varit lite svårt att få kontinuitet i laget och det brukar kunna göra spelet lite mer svajigt. Mycket olyckligt att Stoffe skadades liksom Atta. Stabilt försvarsspel är nyckeln till en bra offensiv och jag vill se bättre rörelse ikväll, att de stödjer varandra med lustfyllda uttryck och vågar spela ut! Tåget går nu, HIF och ni ska sitta i första klass!