“Skruva den som Ulrik” – del 11

För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.

Money v No Money (2003-06-16).
Innan stundande derbyn så var det så dags för årets första, av tre resor till den kungliga huvudstaden. Även om ett par av Er nu rynkar pannan och fnyser så är det fortfarande som så att Skåne i varje fall i skrivande stund var/är en del av Sverige och huvudstaden heter Stockholm.

Vid ankomst till Stockholm får chauffören order från polisen att parkera bussen ca 500 m från nationalarenan Råsunda, varifrån vi tydligen skulle promenera. Det var inte utan man kom att tänka på det gamla snapphanekriget när man äntrade tunneln under Frösundaleden, men efter ett par minuters promenad så ankom vi så helskinnade till södra ståplats.

Där man efter tillhörande kroppsvisitation blev klämd både här och där, undrar fortfarande varför jag aldrig lyckas bli visiterad av den kvinnliga vaktstyrkan. Väl inne på arenan så springer man på rätt många kända ansikten som tagit sig upp på egen hand och kort därefter så blåser domaren igång matchen.

AIK för dagen utan slitvargen och anföraren Krister Nordin drar upp ett högt tempo från början och Andreas Andersson visar gång på gång varför han är en av allsvenskans giftigaste avslutare, detta till trots är det HIF som tar ledningen. Ett inlägg från höger i 17:e minuten skarvas vidare från Jesper Jansson till en helt omarkerad Micke Gustavsson som enkelt sätter pannan till och skallar in 1-0 till gästerna.

Fram tills detta hade HIF inte haft en enda målchans och ironin känns nästintill total när Gustaf Andersson bara en minut efter ledningsmålet utökar till 2-0. Två avslut på mål – i mål – när hände detta oss senast undrar man, medan man befinner sig i ett overkligt lyckorus. Kort därefter får Mattias Lindström ett gyllene läge att sätta spiken i kistan men skottet går strax utanför Håkan Svenssons högra stolpe.

Bortasektionen jublar men hemmasupportrarna är tysta och visst kan man förstå deras frustration. Hur många gånger har situationen inte varit precis tvärtom där HIF totaldominerat ibland hela matcher bara för att i slutminuten släppa in ett snöpligt baklängesmål.

Fotbollen är grym och inte alltid så rättvis, något som Stockholmarna mer än någonsin blir varse om då de ser varenda målchans de skapar antingen gå utanför eller räddas av en för dagen strålande Fredrik Larsson. HIF står upp som ett lag och jobbar föredömligt i defensiven, osäkerheten från Enköpingsmatchen är som bortflugen och lyckan känns också total
när domaren till slut blåser för full tid.

På tal om domaren kan man så här i efterhand undra om han hade glömt det gula kortet i omklädningsrummet. Förutom en del incidenter i början på matchen fick bland annat Christian Järdler liggandes ta emot ett antal sparkar från tidigare nämnde Andreas Andersson utan någon påföljd. När han väl hittat kortet så använde han det inte mindre än vid 6 tillfällen och då skall tilläggas att detta ändå inte på något sätt var en ful match, dessutom hade då större delen av matchen redan spelats.

Efter diverse tillhörande hyllningar så är det då dags att börja tänka på hemfärden. Man har knappt hunnit sätta sig på plats innan bussen blir attackerad med stenar från några småligister, en av stenarna träffar så illa att ena rutan spricker och polis tvingas vid ett senare tillfälle tillkallas. Mitt i all misär kan man inte annat än att utbryta i ett gapflabb – stenkastarens kompis som var av utländskt härkomst ställer sig och ”heilar” mot bussen och bara ett par minuter senare i omkörningsfilen passerar en bilburen AIK:are som är så upptagen med att visa oss fingret att han missar att bilen framför stannat och således kör in i honom bakifrån.

Väl hemma kl. 04:50 fick man två timmars välbehövd sömn innan klockradion ljöd och jobbet väntade.

AIK-Helsingborgs IF 0-2 (0-2)
0-1 Mikael Gustavsson (17)
0-2 Gustaf Andersson (18)

Varningar
AIK: M Rubarth, M Mutumba
Helsingborgs IF: T Grönlund, C Järdler, E Karisik, M Fribrock

Domare: Martin Hansson
Publik: 17628

***

Lilla Skånederbyt (2003-06-23).
Måndag kväll, solen skiner starkt och skänker värme åt de drygt 15000 som hade letat sig till Olympia för att bevittna årets första Skånederby. Derby är matcher som lockar den stora massan, i mångt och mycket likt små valpar som dras till skit. För dessa människor har resultatet ingen betydelse, de behöver inte ens vara intresserade av vad dessa 22 spelare sysslar med på plan under 90 minuter.

Kort och gott det blir som en utflykt i parken – en trevlig stund – och så kan man ju alltid säga att ”jag var minsann där” nästa morgon i kafferummet.

Fair enough – alla är förvisso välkomna, men man kan ju inte nog förundras vad som drar dessa ovana fotbollsbesökare att tränga sig in i just klacken – masochism, envishet, dumhet? Stämningen blir också därefter…

Första halvlek domineras klart av HIF, men som vanligt var det BoIS som tog ledningen. Målet tillkom efter ett inlägg som ändrar riktning efter den studsat på en HIF-spelare och totalställt Fredrik Larsson som tvingats lämna en retur. Returen trycker framstörtande M Eklund lätt in från nära håll. HIF kvitterar dock snyggt fem minuter senare genom Mattias Lindström, som efter en egen uppvisning i straffområdet tåade in kvitteringen så där lagom till pausvilan.

Med tanke på att det var derby så var stämningen på läktarna ändå förvånansvärt god. Sången, trängseln och värmen gjorde att det i pausen fanns många torra strupar på Södra denna afton. Värst av dem alla ”Köhler” som slukade en Cola strax under halvminuten…

Säg den lycka som varar för evigt är ett gammalt talesätt och med undantag av pausvilan så höll det denna gång i motsvarande tre minuter, sen stod det helt plötsligt 1-2 efter att D Nannskog på tredje försöket lyckats nicka bollen i mål. Om HIF hade stått för finliret i den första halvleken så var det nu istället Landskrona som tydligt styrde matchen. Ett tag kände man sig lätt orolig för utgången, men desto roligare blev det i den 57:e matchminuten när Lindström bröt sig loss på vänsterkanten och iskallt inväntade – en mot mål spurtande – Gustaf Andersson innan han satte passningen perfekt på pannan och kvitteringen var ett faktum, ett mål i världsklass.

Efter detta så hade båda lagen ett par läge att avgöra matchen till deras fördel, Landskrona prickade stolpen och returnerande hjälten Ulrik Jansson var ytterst nära från att avgöra med sin allra första spark, men slutresultatet stannade vid 2-2. Tror nog de flesta var rätt nöjda med ett oavgjort resultat denna kväll, själv var jag mest nöjd över att förra årets blunder inte återupprepade sig…

Helsingborgs IF-Landskrona BoIS 2-2 (1-1)
0-1 Matthias Eklund (39)
1-1 Mattias Lindström (44)
1-2 Daniel Nannskog (47)
2-2 Gustaf Andersson (57)

Varningar
Helsingborgs IF: M Fribrock, E Karisik
Landskrona BoIS: H Nilsson

Domare: Jonas Eriksson
Publik: 15034

 

I nästa avsnitt: […När man varit som mest arg och besviken brukar jag tänka på Intermatchen, då brukar en viss ro infinna sig i kroppen. Man kanske skulle göra tvärtemot också – nästa gång vi slår ut ett topplag i Europa tänker man tillbaka på denna kvällen – eller…nä förresten...]