För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.
Stora Skånederbyt.
Tid – Måndagen 30 juni, 2003 – kl. 1900
Plats – Erich Honnecker Stadion (Malmö)
Som bekant så hade vi ju ett par veckor tidigare brutit allt samarbete med Kvällsposten viket fick till följd att ”Allt inför derbyt” bilagan nu pryddes med fyra helsidor om – Malmö FF – ovanligt?
Skall ändå, när man diskuterar oberoende media och journalister, nämna att HIF omnämndes i en artikel som blickade tillbaka på derbymatchen 1993, så inte finns det anledning för oss Helsingborgare att känna oss åsidosatta av Sydsveriges största tidning. Lika säkert som Walter Ulbricht en gång fyllde massorna med sin DDR-propaganda – skall dagens virtuoser också en dag inse hoten med en sann marknadsekonomi och det är min högst personliga önskan att tidningen går samma väg till mötes som forna kollegan Arbetet.
Nåväl dags för match – återigen har Helsingborgaren visat sin totala avsky gentemot förköpsbiljetter vilket fick till följd att flertalet nästintill blev nekade inträde. Sektionen som hade reserverats åt HIF:s supportrar rymmer ca 800-1000 personer och där blir det ofta onödigt trångt. Hade folk bara kunnat tänka längre än till lördagens stundande barrunda och investerat i en förköpsbiljett så hade vi blivit tilldelade ytterligare en sektion. Här hade då folk som inte vill stå mitt i klacken (familjer & generell sittplatspublik) kunnat placera sig och ändå fullt tillfredställda följt matchen. Istället blev det då som det alltid blir vid dessa ”större” matcher:
Morfar Helge med två barnbarn hamnar mitt i smeten och klagar på grund av att det skriks så högt, fina fröken Af Gayerstam diskuterar det senaste klädesmodet från Italien med sin måttligt intresserade make.
Matchstart – och vad fan hände?
Då jag stod placerad bland tusentals på Sveriges sämsta fotbollsarena, där möjligheterna till att följa matchen är minimala, så kan jag inte ge en rättvis bild av matchen. Konstaterar istället därför kallt att skoterraggaren Yngvesson som jag personligen anser vara en av allsvenskans absolut sämsta forwards lyckades med konststycket att inte bara göra 1-0 utan även lite senare 4-0 i en förlustmatch som präglades av två kontringsspelande lag. Båda lagen hade sex skott på mål, Malmö gjorde mål på fem av dessa och HIF på inget av sina.
Malmöspelarna föreföll vara betydligt mer laddade och aggressiva än gästerna och stärkta av Peter Ijehs återkomst verkade självförtroendet ha kommit tillbaka. HIF verkade å andra sidan sakna Alvaro Santos betydligt mer nu än vid tidigare matcher och anfallarna hamnade alltför ofta alldeles för långt ifrån såväl backlinjen som mittfältarna. När väl domaren blåste för full tid kändes det som en befrielse och känslan av besvikelse hade övergått till någon bisarr form av ren apati:
– HIF, det kvittar vad som sker vi följer alltid Er.
När man varit som mest arg och besviken brukar jag tänka på Intermatchen, då brukar en viss ro infinna sig i kroppen. Man kanske skulle göra tvärtemot också – nästa gång vi slår ut ett topplag i Europa tänker man tillbaka på denna kvällen – eller…nä förresten.
Malmö FF-Helsingborgs IF 5-0 (2-0)
1-0 Andreas Yngvesson (13)
2-0 Niklas Skoog (38)
3-0 Niklas Skoog (54)
4-0 Andreas Yngvesson (76)
5-0 Niklas Skoog (90)
Domare: Peter Fröjdfeldt
Publik: 27350
***
Sörens pussar (2003-07-08).
Så hade det då äntligen blivit dags för mitt första besök på Söderstadion och bortamötet mot Stig Helmers favoritlag Hammarby. En arena där HIF (förtydligande för icke rättrogna Helsingborgs IF) utav någon anledning finner det oerhört svårt att såväl plocka poäng som att spela bra.
Efter en lång och tröttsam resa anlände vi då på baksidan av Globen och döm om min förvåning när jag fann att man där bland diverse kontor och hus hade smällt in en fotbollsarena. Inramningen kring arenan är allt annan än konventionell. T ex så är ena kortsidan bara ett par rader hög innan ett gigantiskt kontorskomplex tar över. Som utav en slump tycks det ofta vara väldigt många i just den byggnaden som tillämpar övertid i samband med Bajens hemmamatcher, men det borde ju glädja deras arbetsgivare om inte annat.
Motsvarande sida och tillika bortasektionen består av ca 10-12 bänkrader som delas upp beroende på hur många bortasupportrar som anländer, till vår match hade man delat upp den till hälften. Att denna läktare i motsats till övriga sektioner saknar tak gör akustiken nästintill obefintlig, något som ger hemmapubliken en rejäl fördel och det är först nu i efterhand jag förstår varför det är så svårt att överrösta Bajen Fans på Söderstadion.
Inför dagens match saknades Eldin Karisik pga skada och i hans frånvaro ersatte istället Andreas Dahl, i övrigt var det i stort sett samma manskap som matchats föregående omgång. Spelet var rätt uddlöst och felpassen avlöpte varandra, just tidigare nämnde Dahl var den som kom närmast mål med ett distansskott från 25 meter, tyvärr smet bollen en bit utanför målvakten Ante Covics högerstolpe.
Hammarby började med hjälp av sin evigt trummande publik jobba sig in i matchen men deras avslut kom långt utifrån och kändes aldrig riktigt farliga. Närmast kom Johan Andersson med en frispark i slutet på första halvlek men bollen gick en bit utanför stolpen.
Andra halvlek börjar på ungefär samma sätt som den första och vi börjar allmänt diskutera att ett oavgjort resultat nog är mest rättvist och något vi får vara nöjda med trots allt. Då i den 80:e minuten händer det som inte får hända, två hemmaspelare väggspelar strax utanför straffområdet, alla står och väntar på den perfekt placerade linjemannens reaktion – ingen reaktion – och följden blir att bollen studsar i ribban efter Fredrik Larssons reflexräddning, men returen studsar rakt ut till en framåtstörtande och helt fri Micke Andersson som gör 0-1.
HIF spelarna börjar hänga med huvudena på klassiskt manér. 9 minuter senare är det dags igen 0-2 då det dessutom visar sig vara samma målskytt känns det som om rullgardinen nu dragits ner för gott. Kvar att vänta är en lång och seg hemresa efter att ha upplevt årets första bortaförlust i allsvenskan och spöket på Söderstadion lever kvar – i varje fall tills nästa gång.
Det blev ändå en del roliga minnen att ta med sig från denna kväll: Polisen ville ha uppsyn på speciellt två personer så dessa båda fick vardera två poliser att eskortera dem inne på arenan. Panik utbröt nästan när en av dem smet iväg lite hastigt, poliserna som satte fart efter honom kom lätt stressade runt hörnan där de fick – vars en korv med bröd som han inhandlat i kiosken.
Dessutom hälsades Sören Cratz välkommen till Söderstadion med slängkyssar från Helsingborgspubliken och ett riktigt kongatåg kördes igång kl. 02:30 i bussen till de fagra och icke tystnande tonerna av ”Benny Hill´s barmy army”
Hammarby IF – Helsingborgs IF 2-0 (0-0)
1-0 Mikael Andersson (80)
2-0 Mikael Andersson (89)
Varningar
Hammarby: A Östlund
Helsingborgs IF: C Järdler, A Dahl
Domare: Miro Ukalovic
Publik: 10692
I nästa avsnitt: […Även Rod Stewart skall ha uppträtt på Olympia på denna kvällen och vi var nog många som blev lurade. Jag själv jublade till tonerna av Maggie May och drog skrönor på läktaren om den största artist som någonsin besökt Olympia…]
Lämna ett svar