“Skruva den som Ulrik” – del 4

För 10 år sedan bestämde sig Robert Schuller, hängiven och engagerad HIF:are, tillika tidigare AOH-medarbetare, för att följa HIF under en hel säsong, borta som hemmamatcher. Detta resulterade i en otroligt intressant och fängslande berättelse.

Premiärdags i Göteborg (2003-04-06).
Klockan är strax efter halv åtta när jag väcks av min krigsalarminspirerande klockradiomelodi, huvudet dunkar rejält och jag börjar ångra den sista Whiskyn kvällen innan. Ett par snabba drag med rakhyveln och en snabbdusch senare är man så nära representativ som det går att komma en söndagsmorgon. Tar bilen ner till Bjäregatan 8-10 på Eneborg där man möts av övriga pigga och mindre pigga kollegor som redan är i full gång med att sy flaggor och lasta diverse drycker i fordonen som står parkerade utanför.

Efter en snabbkalkyl kommer vi fram till att x antal flak öl och läsk bör räcka till de fyra fullbokade bussarna som står redo vid Idrottens Hus. Vid ankomst till IH blir det omlastning, det är redan rätt mycket folk och rese organisatörerna verkar ha det lika hett om öronen som vanligt.
Jag o Nimmaz lämnar sällskapet för ett ögonblick och efter att ha parkerat bilarna och inhandlat frukost på Statoil börjar folk bestiga bussarna. Själv är man ju lika företagsam som vanligt och hamnar därför på den sista och försenade Malmö bussen som anländer till IH en fashionabel kvart efter de tre andra bussarnas avgång.

Väl ombord möts man av många nya ansikten, men alla verkar vara på gott humör och snart är även vi på väg mot Göteborg. Resan fortlöper som vanligt, mycket ljug om svunna tider samt en exklusiv visning av nya Kärnan filmen. Hinner även med ett par Hansa pils innan det är dags för ett uppskattat stopp någonstans i Halland. Vi ankommer till Göteborg runt 1300 och dagen till ära har puben Bryggeriet på Avenyn abonnerats.

Det visar sig vara en positiv överraskning då den är såväl lagom stor som att personalen visar god service. Att Jozo Matovac dyker upp mitt i måltiden gör ju inte saken sämre och efter ett kort tacktal från hans sida utbryter de flesta i sång:
– Oh ah Matovac, Say oh ah Matovac

Kan inte klandra Jozo som tycktes få en tår i ögat, efter att ha växlat ett par ord med honom i foajén tar jag ett snabbt foto innan jag drar mig mot herrarnas – jävla Guinness, tänker jag för mig själv medan jag desperat försöker slå mig fram emot herrarnas. Väl framme – ahhh befrielse. Öppnar ögonen och ser till min förvåning en MFF-halsduk ligga i urinoaren framför mig. Tom Rune Smith hade vägrat ta på sig den, tänker jag för mig själv innan jag beger mig ner för att beställa en ny Guinness.

 

Klockan 1430 och snart matchstart.
Ett visst oönskat klientel äntrar puben samtidigt som man kan höra från uteserveringen:
– Hata hata hata Göteborg.
Det visar sig vara ett gäng smågrabbar som tydligen tittat för mycket på en viss Herr McIntyre dokumentärer och ett simpelt ”Håll käften bonnjävlar” räcker för att få tyst på gruppen. Med poliseskort visas vi vägen mot matcharenan och det är en mäktig ensemble på 250-300 man som med bestämda steg korsar avenyn i riktning mot gamla Ullevi.
Vi hinner knappt mer än att komma in, beställa en kall öl innan matchen är igång. En snabbtitt på laget och inga direkta överraskningar, så skönt att det äntligen är premiär. Kan man egentligen säga så som HIF:are ?

Vi som inte har vunnit en bortapremiär sedan man bara var en glimt i farsans ögon, eller för er som varken känner mig eller min far, tidigt 60-tal.

Väl inne på arenan dröjer det inte mer än femton minuter innan Lindström hittar en fri Gustaf Andersson som med en elegant yttersida lyckas vrida bollen förbi en utrusande Dick Last, 1-0 och man är i himlen. Folk flyger fram o tillbaka runt där jag står, alla verkar i ett enormt lyckorus, men lyckan varar inte mer än ett par minuter då Kenneth Rasmussen lyckas med konststycket att nicklobba över en utrusande Fredrik Larsson, 1-1 och ÖIS har knappt fått låna bollen – grymt.

Därefter böljar spelet lite fram och tillbaka man känner en viss osäkerhet från de båda lagen, dvs fram till en viss Alvaro Santos i en rörelse tar ner ett inlägg med huvudet, samtidigt vänder bort försvararen och klipper till på volley – 2-1 och nu når glädjen inga gränser. Sången från bortasektionen dominerar på Gamla Ullevi, i varje fall under ett par minuter fram till ett ÖIS anfall där efter en diskutabel situation domaren pekar på straffpunkten:
– Va fan…han rör honom ju inte…domarskandal, han har sålt sig som en hora.

Trots att domarens popularitet nu förmodligen är i klass med att Saddam skulle gästspela på en Amerikansk Country Club, håller han fast vid sitt ursprungliga, om än tveksamma beslut. Straffskytten kliver fram och placerar bollen i målvaktens högra hörn, skymd av folk framför sneglar jag upp mot Storbildskärmen och ser Fredrik gå åt rätt håll och klistra bollen. Jubel och mental stämning utbryter bland bortasupportrarna, äntligen har rättvisa skipats tycks alla vara ense om.

Ett par minuter senare tar vår egen Messias och avgör matchen med en konstspark, 3-1 och nu känns ÖIS som ett besegrat lag. Det är inte utan en viss stolthet i kroppen som man bevittnar domaren blåsa av den första halvleken.

Andra halvlek har knappt hunnit börja innan en viss Valter Tomas Jr beslutar sig för att sparka ner Alvaro Santos, sånt som kallas landsmannatackling ? Sammanstötningen tar så illa att Helsingborgs Messias tvingas utgå, han bärs ut på bår och ersätts av John Pelu. Just John är delaktig i framspelningen till kvällens sista mål signerat Lars Bakkerud, som efter x antal piruetter i ÖIS straffområde enkelt kunde placera bollen i Last´s vänstra hörn. 4-1 och spiken i kistan.

På hemresan diskuterades det mest hur pass allvarlig skada Santos hade ådragit sig, svaret fick vi två dagar senare: En korsbandsskada och beräknad frånvaro 8-10 veckor. Ett positivt besked trots allt då de första rapporterna tydde på att korsbandet skulle vara av helt, detta hade då inneburit att Santos varit borta för resten av säsongen. Värt att notera i övrigt är att det var första gången som Kärnan arrangerade bussar med andra utgångspunkter än Helsingborg. Ett recept som verkade lyckat och som säkerligen kommer att upprepas. Bland annat fanns en buss som utgick från Hässleholm, en annan från Malmö. Just på Malmöbussen kläcktes för övrigt myten om en viss Dan Andersson, aka Jesse Ventura. Stackaren fick efter att ha röjt sin identitet under hemresan stå ut med diverse skrönor från en nyss hemkommen anglofil.

Kvällen avslutades för egen del i lokalen där jag efter att ha lossat en del saker som varit med på bussarna, i lagom tid till SVT-sporten slängde i mig en halv kebabpizza. Lite senare begav jag mig hemåt, trött men både mätt och belåten.

Örgryte IS-Helsingborgs IF 1-4 (1-3)
0-1 Gustaf Andersson (15)
1-1 Självmål (17)
1-2 Alvaro Santos (36)
1-3 Alvaro Santos (43)
1-4 Lars Bakkerud (65)

Varningar
Örgryte IS: D Lohm, M Johannesson
Helsingborgs IF: M Lindström

Domare: Stefan Johannesson

Publik: 5385

***

I nästa avsnitt: […Ett inslag på Sveriges Radio Malmöhus får hela Fotbolls-Sverige i gungning. Helsingborgs IF har akuta ekonomiska problem och skulderna estimeras till i runda belopp 39.000.000:-. Bara att skriva själva beloppet får en att skaka på huvudet…]