Something’s gotta give

Magnus Uggla, Brit-pop och en knagglig turnébuss i jakten på laget bästa låt…

I serien “Var fan är mitt band?” från 2008 försökte Magnus Uggla hitta nya bandmedlemmar till sin Sverigeturné senare samma år, då han var trött på samma gamla Stockholms-artister som följde med honom år efter vart annat. Serien var inget märkvärdigt i sig, mer än den något roliga anekdoten i moralpaniken på SVT som förgäves försökte få bort den ungdomliga svordomen från titeln, men ändå finner jag mig år 2020 i att likt Magnus Uggla fundera var fan mitt rödklädda lag är? För det här är faktiskt det som Adil Kizil, Mellberg och resten, i sin knaggliga turnébuss, åkt Sverige och Europa runt för att få fram. Visst, det känns spännande ut, med en Färöisk landslagsman på trummor som ska ge stabilitet framåt och bakåt, En Ceesay på bas, som alltid med sin snygga frisyr och karisma verkar lite coolare än de andra i bandet, En holländare som frontman som ska vara sylvass på att hitta målet med sina höga toner och ljuva stämma. Problemet är det inte funkar så i verkligheten. Man kan inte slänga in ett par artister i ett rum och sedan skrika “Jameh… Spela då!”. Utan därtill krävs kemi och ett spelsätt som alla förstår, därför mår både jag och Uggla lite illa när Mix Diskerud med båda händerna desperat försöker vifta fram Alhaji Gero till att pressa Häckens mittbackar i andra halvlek och HIF jagar en kvittering.

Det finns de krönikörer som säger att matchen mot Elfsborg var ett fall framåt defensivt, det finns de expert-kommentatorer som avbröt sitt vikariat som stoppur när Lindegaard höll bollen i sina händer för att säga att matchen igår var ett fall framåt offensivt, problemet med den logiken är att du inte vinner några poäng i den här ligan på att konstant falla framåt, utan till slut faller du istället ur ligan. Det finns de krönikörer som menar på att HIF istället borde välja sina lägen och “spara sina tillfällen och tänka på nästa match som är överkomlig”, problemet med den logiken är att tiden för att vinna börjar rinna HIF ur händerna eftersom man redan nu halkat efter poängmässigt och måste jaga de andra lagen. Som exempel bör “sämre” rövarband som Varberg, Mjällby och Falkenberg observeras, som istället för att tänka på poäng som lättare eller svårare, ser varje poäng som viktig och därför också tar dem här och var. Därför borde Mellbergs melodi om att “Ge sig själv chansen varje match” vara lagets bästa låt, istället för någon cover på Timbuktus “Det löser sej”.

I Fotbollen och Musikens värld är timing allt, det är därför som Oasis upptäcktes av en ren slump när dem av ren impuls bestämmer sig för att göra ett kort gig i Glasgow och Alan Mcgee på Creation Records, som egentligen bara ville ta en öl beslutar sig för att signa dem. Noel och Liam hade “spelat bra” i två år på sunk-pubar och barer i England innan den där kvällen i Glasgow, men för HIF:s del har man inte två år, utan denna säsongen har man kanske max en vecka till innan spelet inte bara kan vara bra, utan också måste generera något större som får genomslag i form av poäng och en resa uppåt i Fotbollens egna Svensktopp, och även det tidsrummet kan vara i överkant för vad som är hållbart för att HIF inte ska spela på fotbollens svar på sunk-hak som Stora valla i Degerfors eller Stadsparksvallen i Jönköping nästa år. Trots det ligger det, i ren Brit-pop anda, också en hit runt hörnet som kan få hela bandet att lyfta, men då måste dess komponenter gemensamt slutligen hitta den rätta takten och också skriva texten om hur Helsingborgs IF år 2020 tog sig samman och började vinna igen, annars blir det inga fler gig i Allsvensk dress. Kanske får HIF:s offensiva kvintett med Van Den Hurk och Svensson i spetsen sitt “big break” på Torsdag mot Mjällby men får de inte det, finns risken att de bara är ett av alla de band som siktat mot toppen och sedan kände marken och verklighetens hårda yta.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!