I takt med att de dåliga resultaten avlöst varandra har också kritiken inom de egna leden blivit allt starkare. Klagomål på allt ifrån ledning till avsaknad av spelidé, bristande engagemang hos såväl spelare som den egna publiken har funnits.
Frustrationen över uteblivna framgångar har många ansikten och även om jag själv är av uppfattningen att man bör stödja sitt lag så mycket man kan under match, har ironin stundtals tagit över, medan man i en perfekt supportervärld tydligen helst bör bortse från all form av kritik.
Nu vore det ju tämligen enkelt om allt var svart eller vitt, eller om vi skall prata fotboll så kanske rött och blått passar sig bättre, då den andra färgkombinationen direkt exkluderar tankarna från all form av elitfotboll.
Tycker mig se likheter mellan lagets och publikens prestationer under året såtillvida att man har starka spelare/grupperingar på plan/läktaren, men att man samtidigt dras med oerhörda problem att få dem att jobba tillsammans i samma riktning
Är avsaknaden av ett gemensamt mål så tydlig eller vet vi inriktningen men saknar kunskapen hur vi tar oss dit ?
När det gäller de supporterklubbar som finns i direkt anslutning till moderföreningen så tycks de leva en alltmer tynande tillvaro. Även om Vännerna lär köra på i vanlig ordning, så har Raggeline numera lagt ner sin verksamhet och tyvärr känns det också länge sedan Kärnan var aktiva.
Snart får vi reda på vem som blir ny huvudtränare och i och med detta kommer klubbens framtida mål att avspeglas.
Hur vill vi att det skall se ut på läktaren framöver ?
Usch, du har ruskigt rätt…
Yra höns på alla plan.