Syrianska lika mycket värda som MFF

Att spöa Syrianska, som HIF förväntas göra på söndag, ger förvisso lika många poäng som om HIF lyckas vinna derbyt mot Malmö, men tre poäng i derbyt kommer garantera att kännas skönare.

Segern mot Syrianska tar de flesta av oss ut i förtid och det har vi all anledning att göra. Även om ”allt kan hända” i fotboll så får ett lag med ambitionen att ta allsvenskt guld inte förlora mot ett så uselt lag som Syrianska är i år.

Det snackas ibland om sexpoängsmatcher och derbyt är definitivt en sådan. HIF-seger och vi är förbi, förlust och vi kan säga adjö till guldplanerna.

Nu kan det faktiskt hända saker redan på söndag som kan förändra (=förbättra?) läget för HIF. Precis som det gjorde efter förlusten mot Häcken. Vem (utanför 08-området) hade trott att Djurgården skulle spöa Malmö på Swedbank? Inte var de många.

Om vi har turen på vår sida kan även Norrköping sträcka ut en hjälpande hand. Även om MFF är revanschlystet så är det verkligen inte bara att åka upp och hämta tre poäng. Och kanske har ”guldfrossan” börjat sätta in redan.

Med lite tur kan också AIK och Göteborg lugga varandra på vars två poäng genom att spela oavgjort. Det skulle vi inte tacka nej till. Göteborg fick ju kämpa för att greja segern på Örjans Vall och AIK imponerade inte precis mot Kalmar så visst kan den här matchen sluta utan seger för något av lagen.

Nu kan man ju som bekant inte påverka övriga lag så HIF får i första hand koncentrera sig på att göra jobbet på Olympia och ta segern mot Syrianska.

Tänk bara om laget hade lyckats hålla sitt 2-1-läge mot Häcken i söndags. Det ska villigt erkännas att jag blev mäkta besviken över den förlusten. Tre spelare som skjuter högt över målet i perfekt läge är två för mycket. Och hade två av de tre satt sina skott så hade HIF vunnit. Kanske hade det räckt med ett av dem för att punktera matchen? Det får vi aldrig veta. Men snart är det dags att hitta receptet för att vinna på Hisingen. Historien börjar bli väl trist.

Lindströms ribbträff i slutminuterna säger jag inget om. Där handlar det om tillfälligheter.

Lite bekymrad var jag över att spelet på mittfältet inte fungerade. Sadiku gjorde sin sämsta match i år, men vi vet ju att han föredrar att spela mittback.

Robin Simovic övertygar fortfarande inte. Jag hade gärna sett att en spelsugen David Accam fått börja, men det är uppenbart att Roar & Kalle vill göra så få och små ändringar i startelvan som möjligt. Det är säkert bra för kontinuiteten och spelarna kan känna sig trygga eftersom de vet att de får en ny chans även om det inte lyckas. Men för mycket trygghet är inte heller bra.

Spelare på toppnivå ska känna av konkurrensen och veta att om de inte presterar så finns det någon annan bakom dem som är beredda att gå in och ta deras plats. Det är precis vad toppidrott handlar om.

Ett lag består inte bara av elva startspelare plus tre avbytare utan av hela truppen.

Jag blev därför glad, i söndags, när Calle Johansson fick gå in och ta över högerbacksplatsen när en av mina favoriter, Emil Krafth, inte var på topp.

Nu längtar jag efter att Jere Uronen och Rachid ska bli spelklara och därmed öka konkurrensen i truppen. De lär behövas i höst.

 

När lagen möttes i Södertälje fick HIF kämpa för segern.. Foto: Roland Nordqvist