Ett självmål* kan betyda så mycket. För HIF betydde det tre sköna poäng och en synnerligen efterlängtad seger, samt inte minst att laget är med i det fortsatta racet om de allsvenska guldmedaljer som ska delas ut om några månader.
Jublet kan dock fastna i halsen redan på fredag om det skulle vilja sig riktigt illa. Alla experter räknar med att HIF ska spöa skiten av nerflyttningskandidaterna BP på Olympia. Och visst, jag skulle också bli otroligt besviken om det inte händer.
Men kom ihåg en sak. Matchen ska spelas först.
Efter HIF:s taskiga insatser mot Djurgården, Mjällby och Norrköping hade Roar och spelarna ett ”allvarligt samtal”. Om det var det som gav resultat i cupmatchen och mötet med Gefle låter jag vara osagt.
Men det där med att snacka fungerade tydligen även för BP som i somras hade ”ett krismöte” och därefter vunnit tre och spelat oavgjort två gånger i sina senaste matcher. Den senaste segern togs ju till råga på allt mot Mjällby, vilket kanske säger lite.
Nåja, oavsett möten och snack hit eller dit ska väl HIF inte behöva göra hemmapubliken besviken på fredag?
Då är David Accam förvisso fortfarande avstängd men det var han ju mot Gefle också och den gången gick det att vinna utan honom.
Jag blev för övrigt ganska överraskad över att Roar & Co då valde att än en gång starta med formlöse Robin Simovic. Låt vara att Robin var på plats och störde målvakten vid det avgörande målet, men så mycket mer åstadkom han inte. Åtminstone sett med min TV-ögon.
Efter cupmatchen hade jag vissa förhoppningar på att Lindström skulle få chansen på topp igen och att Boateng skulle gå in på kanten.
Tydligt är dock att Roar inte vill röra om för mycket i grytan och dessutom har ett enormt tålamod i vissa lägen. Med tanke på tabellplaceringen, som visserligen var något gynnsammare för ett par månader sedan, är det svårt att kritisera honom för det. Han, liksom vi andra, hoppas säkert att det ska lossna för Robin snart. Skillnaden är möjligen att hans tro är starkare?
För övrigt fick jag och förmodligen många med mig veckans goda skratt när en av kvällstidningarna basunerade ut ”Malmös guldryck” efter MFFs seger mot Göteborg.
De tog visserligen in ett mål på HIF, som fortfarande har bättre målskillnad, men något ryck var det sannerligen inte.
Vad journalisten och rubrikmakaren möjligt glömt var att titta i spelprogrammet? Om vederbörande gjort det hade han/hon upptäckt att de båda Skånelagen ska mötas i en seriefinal på Olympia om knappt en månad.
Mitt i veckan kom dessutom nyheten att MFF sålt sin vasse forward Tokelie Rantie, vilket kan få konsekvenser för anfallsspelet. Jag tänker dock inte göra som vissa kollegor i kvällspressen: hävda att klubben säljer guldet. Det är inte en spelare som spelar hem guldmedaljerna, vilket vi minns från 2011 när Alexander Gerndt med flera lämnade HIF.
Det lag som vinner derbyt kommer förstås givetvis att skaffa sig ett bättre läge inför fortsättningen, men jag är inte övertygad ens om att allsvenskan avgörs där.
Vad jag närmast väntar på är att MFF ska drabbas av den svacka som drabbar alla lag vid något tillfälle.
Men allsvenskan avgörs inte i en match.
* Självmål, Khalili eller Simovic. Jag vet faktiskt inte vem som ska ha störst credit för målet, men personligen håller jag på Gefles målvakt.
Problemet med Simovic är att han nästan aldrig har några avslut. Han är sällan på rätt plats för att avsluta och skjuter utifrån gör han aldrig. Bra anfallare som gör många mål har också väldigt många avslut.