När jag igår fick beskedet att Mikael Dahlberg avslutar karriären och lämnar HIF, skrev jag på twitter ”Vet att Micke varit mycket skadad men jag har ändå en stor portion kärlek för honom. Det är något med honom som jag gillar så otroligt mycket och det är väl egentligen de finaste spelarna”.
Ja, det har varit många skador och de senare åren inte lika många matcher som man hoppats på per säsong. Detta har naturligtvis resulterat i mindre antal insatser som kommer sitta på näthinnan för en lång tid framöver, trots det håller jag nog målet mot Degerfors som det snyggaste HIF-målet denna säsong. Lägg därtill att jag personligen inte känner Micke och min tweet kanske låter än mer osannolik, men det finns något där, något som gör att jag verkligen gillar Mikael Dahlberg. Dock vill jag ändå påstå att jag känner honom så väl som man nu kan känna en person man inte känner. Låter det krångligt? Låt mig då förklara.
Den värme och omtänksamhet som jag sett andra som känner honom personligen, twittra ut bekräftar den bilden som jag fått av honom. Det finns ett stort hjärta hos Micke som jag känt genom kameran, upp på läktaren och som jag tror betytt mycket för de verksamma i klubben. En stor personlighet som gjort att jag tycker mig veta vem han är även om jag aldrig pratat med människan.
Jag tror inte man ska underskatta betydelsen av personen Mikael Dahlberg det minsta. Per-Ola Ljung sade igår i samband med att nyheten släpptes ”Micke har varit ett föredöme och haft en stor positiv påverkan på gruppen både mellan matcherna men också på matchdagar”. Det är sådana karaktärer som jag tror är helt avgörande för att ett lag ska lyckas, en spelare som tar sitt ansvar i gruppen oavsett om han kan spela matcherna eller inte. Han är också en av få som varit med på resan ner och upp igen och att han avslutar karriären nu, när HIF återigen är allsvenska är ett värdigt avsked.
Så jag vill rikta ett tack till Mikael Dahlberg. Ett tack till en spelare som krigat. Ett tack till en av de finare spelarna.
Fint!