Så kom stunden, stunden som vi nog alla haft på känn men som inte ville inse skulle komma. Pär Hansson och HIF gav igår besked om att Pär avslutar karriären.
Tomhet. Det är vad jag känner när jag nås av beskedet att Pär Hansson tvingas lägga skorna på hyllan. En av de, enligt mig, absolut största och finaste spelarna vi haft kommer vi aldrig mer få se spela med ryggen mot södra stå och jag vet inte riktigt hur jag ska ta in detta. Detta är en väldigt svår text att skriva. Hur skriver man en text till, och om en spelare, som har betytt så mycket för klubben? Som kapten ledde han klubben under den mest framgångsrika perioden i föreningens historia, genom titelregn och europaspel. Hans målvaktsspel under 2011 var helt fenomenalt och han har under sin tid i klubben varit den tryggaste av sista utposter. Efter ett välförtjänt utlandsäventyr i Holland vände han hem och hjälpte till att föra upp klubben i Allsvenskan igen och jag tror att det är svårt att hitta en spelare med större hjärta för denna förening. Att han återvände till klubben när vi var nere i det mörker som är Superettan är väl egentligen det största beviset på detta.
Men, är det något jag kommer minnas Pär för så är det den där blicken. Den som är fullständigt galen, den blicken som får en att inse att här har du en spelare som kommer göra allt för att vinna och som kommer se till att alla andra också gör detta. Det och när han drog igång “ge mig ett H..”-ramsan på Olympia i samband med guldfirandet.
Det jag egentligen vill göra med denna text är att tacka dig Pär.
Tack för allt du gett denna, målvakternas, klubb. Tack för räddningarna. Tack för ledarskapet. Tack för titlarna. Tack för du kom hem och stod upp för klubben när det blåste som kallast. Tack för att du hjälpte oss tillbaka. Du är för alltid en del av den vackraste av klubbars historia.
Bra skrivet!