Thörn: “Besvikelsen ställer befogade frågor.”

Alla människor kommer här i livet gå igenom besvikelser. Vi säger att det härdar. Vi säger att det bygger karaktär. Vi säger att vi lär oss från det. Vi säger att besvikelsen inte blir en del av den vi är. Istället är det vår förmåga att vända det som smärtar till något gott.

Jag valde inte att bli HIF-supporter. HIF och därmed också livet valde mig. Glädjen har många gånger varit stor. Besvikelserna har varit många och smärtsamma. Men problemet med besvikelsen igår är inte att det var ännu en som adderades på listan, utan för att det är både du och jag som när vi gick ner för Södra stås trappor också kastades ut i ett rödblått hav av tvivel. Tvivel är ständigt närvarande som HIF-supporter eftersom den grundar sig i de återvändande besvikelserna. Men tvivlen som nu infinner sig är att den är än mer påtaglig eftersom att du har många frågor. Men inga svar.

Det värsta med igår var att HIF också saknade svar. Frågorna som ställdes till HIF av GAIS var heller inte av en särskilt komplex natur, utan man var bara väldigt bra på att utnyttja allt det där som har sett tveksamt ut under i princip hela säsongen. Ett långsamt bolltempo, för lite rörelse, ett innermittfält som mest ser ut som Frankensteins monster som inte hänger ihop, ett extremt förutsägbart anfallsvapen i inlägg på åter inlägg. Addera ett par hundra felpass och ett GAIS på andra sidan som hade gett sig Fan på att utnyttja allt ovan och du har också 0 poäng i årets hittils viktigaste match. Det var inte bara en väldigt dålig insats. Det var också bara väldigt logiskt.

Ännu en besvikelse. Mycket tvivel. Många frågor. Få svar. Som HIF-supporter har du rätt att på allvar nu ställa frågor. Inte bara till Jörgen Lennartsson eller någon av spelarna. Utan också till folk högre upp. För är det något vi har saknat detta året så är det tydlighet. Från dag 1. Till dagen efter besvikelsen efter omgång 26. Om vad man vill stå för som klubb? Om var man vill vara? Om vilken filosofi man vill ha? Hur långt projektet under Jörgen Lennartsson ska vara? Vad målsättningen detta året är?

Istället har man förmedlat ordet “långsiktighet”. Ordet långsiktighet är inget fel i sin oskuldsfullhet och karaktärmässiga beskrivning för en klubb som HIF. Men den måste också komma med ett längre statement om var man är och vad det betyder. Istället har vi utanför fått gissa oss till vad ordet betyder. I värsta fall gissar Styrelsen, Sportchef Granqvist och Jörgen Lennartsson sig till betydelsen också. Då är man på riktig glid långt ner i Superettans avgrund av anonymitet för vad som en gång var en av Svensk Fotbolls riktiga tunga elefanter och eleganter.

Vi supportrar gissar eftersom man behåller Anthony Van Den Hurk och Max Svensson under vintern trots miljonbud och under sommaren värvar in Rasmus Karjalainen med ett fint fotbollsmässigt CV. Vi gissar eftersom att talanger har fått nöta bänk. Detta tyder på ambition och målsättning om avancemang. Detta är inte heller fel. Men då skruvas kravsättningen på både spel och poäng upp. Då har man i skrivande stund misslyckats. Vi gissar eftersom att vem som helst kan se att det finns gott om talang och potential inom lagets akademi och bland yngre spelare i A-trupp. Detta kan tyda på att man vill spela in sina talanger i en konkret spelidé som är framåtlutad och som passar samma beskrivning som en gång återfanns i HIF:s utbildningsplan för sina ungdomsspelare och som nu bara är ett minne blott på A-nivå.

• “Vi har en tydlig och klar filosofi om hur alla HIF-lag ska spela fotboll och den utgår alltid från att vi ska vara ett lag som är spelförande med stort bollinnehav” 
• ”Vi ska spela en attraktiv anfallsfotboll med ett varierat passningsspel, genombrottskraft och med utrymme för profiler”

Om det är föryngring och acklamatiserings-process för sina yngre spelare som man eftersöker så har man även här misslyckats eftersom att man sett över ett säsongsperspektiv låtit talanger hålla bänken varm för etablerade namn och spelare på karriärens rand. Under tiden har just dessa etablerade spelare stått för ett nervöst och stressat intryck som tyder på en intern ambition om avancemang. Ambitionen är jag såklart osäker över. Eftersom ingen har vågat förmedla något sådant utåt. Detta är som sagt ett långsiktigt projekt. Tror jag. Det är också även extremt tydligt att den fotboll som vi just nu ser inte är den bilden som en gång fanns och som HIF en gång ville stå för. För det är inte det faktum att man förlorar på hemmaplan som är det stora såret. Utan att hur illa förankrad sin offensiva spelidé verkade vara hos truppen. I omgång 26.

Men besvikelser ska man också lära sig av. Inte famla i vanmakt. Därför befogar också besvikelsen frågor om var gränsen egentligen går för filosofiskt misslyckande? Och vart den går för sportsligt misslyckande? För det är dessa två frågor som måste få avgöra om Jörgen Lennartsson sitter kvar inför nästa år. Efter svaren får du själv avgöra om du tycker det är tillräckligt.

Det värsta jag såg igår var inte en felpass, bolltapp eller missad målchans. Utan det skedde efter slutsignal när två supportrar bråkade med varandra verbalt. Den ene menade på att man inte ska applådera en sådan karaktärslös insats. Den andre på att Anders Lindegaard var den ende som utan instruktioner vågade sig fram till Södra Stå för att ge en applåd och därför förtjänade en applåd tillbaka. De var arga. Jag förstod faktiskt bägge två. Vi ska stötta. I med och motgång. Men vi som skrek och sjöng förtjänar också något tillbaka mer än en applåd. Det värsta med okunskapen om var målsättningen ligger är att den inte tär på HIF som organisation. Utan att den nu också tär och ger inre blödningar till oss som aldrig vänder ryggen till. Vi som är olyckligt förälskade i ett lag som väcker så mycket passion.

Det finaste jag såg var när vi gemensamt klappade till de små akademi-spelare som gick längs Södra stå. De var glada. Stolta. Men just där och då var jag mer stolt än någon av dessa små spelare med stora drömmar någonsin kunnat vara. Stolt för vad de vill representera. Stolt för att de en gång vill spela för laget som gett mig tårar och skratt. Stolt för att de är en del av HIF.

Stolt över att vi älskar så mycket. Trots allt.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!