Thörn: “Konsten att vara Privilegierad”

“Tack! Jag är priviligerad…” – 28 Februari 2021

Det där är Benjamin Acquahs ord, kommenterat på ett instagram-inlägg som AOH gjorde kort efter ryktet om att Ghananen var på väg till HIF och som sedan kablades ut i HIF-kretsar. Jag har tänkt mycket på det där sedan han skrev just de där orden. För vad är det egentligen han känner sig priviligerad över? Hur all i världen kunde Benjamin Acquah förstå, vid den tidpunkten, utan att få beträda gräset på Olympia, vilket enormt privilegium det är att spela i HIF? Kanske menade han i en karriärmässig, social eller för den delen ekonomisk kontext. Men annars blir det nog svårt att förstå. Jag önskar att Benjamin Acquah fått uppleva matchen på Landskrona IP igår. Kanske hade hade han då förstått. För hela upplevelsen var en enda stor kärleksnebulosa i rött och blått. Det hyperkommersiella täcke av spelarlöner, övergångssummor och superligor som ofta omhuldar dagens moderna fotboll var så långt borta från Landskrona IP att det kändes som täckets atomer evaporerats av den kärlek som fanns i luften. HIF-Supportrar stöttade laget för att det var just HIF. HIF-Spelare spelade i HIF för att det var just HIF. HIF är HIF. Obeskrivligt. Men ändå självklart.

På lokaltidningens redaktion valde man att bemärka Fredagens match med en krönika där matchen benämndes som en “Genant påminnelse” av lagens historia. Skribenten i fråga valde att avsluta sitt alster med en hejaramsa till feminismen (OBS! Inget skämt). Om du någon gång sökt efter exempel där lokaltidningen varit längre ifrån att förstå vad HIF betyder och handlar om och än mindre verkligheten som koncept behöver du nu inte längre leta. För spelarna i HIF är inte schackpjäser i ett större kulturmässigt och politiskt krig. Utan spelarna i HIF är just det, i den enklaste av definitioner och i de bekvämaste av terminologier: Fotbollspelare. För det finns inget feministiskt över Sanna Nilssons fina teknik med bollen och det kommer inte heller skrivas några feministiska dikter om hur Josefine Wiksell en gång på Landskrona IP blev en mittbacksgigant. Jag kommer aldrig acceptera att någon förminskar HIF till någon Pseudopolitisk debatt som inte har någon verklig betydelse. Speciellt inte av någon som varken kan eller vill förstå HIF. HIF är min klubb. HIF är din Klubb. HIF är vår klubb. Kärlek är vårt budskap. Gemenskap är vårt kännetecken.

Kanske kommer Benjamin Acquah en dag verkligen att förstå den egentliga vikten av sina ord när han sa att han var priviligerad. Kanske kommer han behöva 500, 3000 eller till och med 16 000 på Olympia innan han gör det. Egentligen gör det mig ingenting. För jag kommer aldrig kunna förklara för honom ändå. Han måste uppleva det. Förstå själv. För kärleken är ofta oförklarlig. Även om Björn Ranelid kanske kommer närmst med att säga att vi ofta går långt för att uppleva mirakel, utan att förstå att det finns i våra hjärtan.

Många personer i min närhet är i processen av att bli fullvaccinerade mot Covid-19. I slutändan är det däremot bara en fördröjning av det oundvikliga. Till slut kommer de ändå lämna både mig och livet. Det vet jag om. Även om det är svårt att acceptera ibland. Man kan som sagt inte vaccinera sig odödlig, hur mycket man än vill det. Under tiden som de är här är det min uppgift att ge dem så mycket kärlek som jag kan. För det går inte heller att vaccinera sig emot kärleken. Det gäller såklart även kärleken till HIF, även om frustrationen över uteblivna sportsliga resultat fått mig att seriöst överväga det ibland. Men det är ju som sagt kärleken till gemenskapen, frustrationen och euforin som också gör att HIF blir odödligt. Det visade en fredagkväll Landskrona IP i all sin tydlighet. För HIF får aldrig dö. Och HIF kommer aldrig dö. Det vet jag om.