”We have to be more compact”
Hans svengelska skållrar över Olympiafältet. Spelarna tittar uppmärksammat upp mot honom, halvt besvikna över sin insats för stunden, halvt lystrande till Jörgen Lennartssons allvarsamma budskap. Hans röststyrka imponerar. Hans Instruktioner gör inte det. Jag blir fundersam och luttrad. Kompakt och lågt? Mot Halmstad? Come on now… Egentligen vill jag skrika till. Fråga vad han håller på med? Men på Jörgen Lennartssons Olympiafält kan ingen höra dig skrika. Undantaget han själv då naturligtvis.
Jörgen Lennartssons tid som HIF-tränare tog vid där hans företrädare misslyckades. Där har han hittills både lyckats och misslyckats. Han har fått ihop gruppen. Borta är den orm av tysta, sorgsna spelare som ringlade sig upp till Olympiafältens träningsplaner. En ny orm-art har upptäckts under vintern. “Facetus Anguis” på latin eller “rolig orm” på lekmannaspråk. För det är nuförtiden ganska roligt att se spelare ta den korta lilla promenaden upp till Olympiafältet. De har kul med varandra och varför skulle de inte ha det? De får betalt för att göra det dem älskar. De får dessutom göra det i en väldigt vacker klubb. Den vackraste av dem alla om du frågar undertecknad. Man får även ge Jörgen Lennartsson att han har satt defensiven. Och det med besked. HIF var förra året ett av lagen i Allsvenskan som släppte in flest mål. Igår fick Olympiafältet besök. Inte bara av Pelle Olsson, Reine Almqvist och Peter Swärdh utan även av Paolo Maldinis själ. I alla fall verkade det så när Kongolesen Ravy Tsouka sparkade boll igår. Hans teknik, löpförmåga och begåvning för att spela bollen upp i banan var utöver det vanliga. Det känns helt plötsligt stabilt och tryggt efter en säsong där ljudet av en motståndarboll som slungas in på HIF:s planhalva också innebar att man kunde höra ljudet av att en hel stad kollektivt skruva av locket på sina lugnande mediciner.
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / PA0099
I offensiven ser det lagom bra ut. Problemet är man ofta kan gå vilse i Lennartssons landet lagom. Det finns många exotiska varelser som man titta på och förundras och imponeras av i landet lagoms skogar när spelet bara är lagom bra. Ett exempel är den holländska Gepard som graciöst jagade sina blåklädda byten. Eller den Svenska Kronhjort, namngiven Wilhelm, som längs kanten gav anfallen sin naturliga flora i form av inlägg och löpstyrka. Icke att förglömma är den gamla anfallsräv vid namn Rasmus som på den senaste tiden blivit alltmer folkskygg men som ändå har en naturlig plats i det Lennartssonska ekosystemet. Det ligger helt enkelt i sakens natur att HIF har en anfallsförmåga som ser helt okej ut när man har den typen av naturligt urval av alternativ framåt. Och det har förvisso sett “helt okej” ut mot Allsvenska lag, där man ibland har haft en låg defensiv utgångsposition och sedan kunnat ställa om eftersom att majoriteten av bollinnehavet varit hos motståndarlaget. En Superetta kommer ställa helt andra krav på HIF:s anfallsförmåga. Att inte bara ställa om genom att gå snabbt från försvar till anfall, utan att även kunna göra mål genom etablerade anfall eftersom att man där förväntas dominera på ett helt annat sätt. Sådana mål har lyst med sin frånvaro hittills. Det är ett av de sista kryssrutor som Jörgen Lennartsson har kvar att kryssa av innan han kan kalla sitt försäsongsprojekt för genomfört. Fram tills dess är det bara lagom bra. Och lagom bra är inte bra nog för HIF.
Jag är fortfarande skeptisk optimist till Jörgen Lennartsson. Han bidrar med en form av trygghet och framtidstro på ett sätt som saknats efter de senaste årens stilstudie i kaos som haft sin teaterscen på Olympias gröna gräs. Men man får heller inte överge kulturen för tryggheten. I HIF spelar vi en offensiv och kreativ fotboll. Så har det varit sedan urminnes tider. För jag är såpass gammal att jag minns när de gamla gubbarna med sitt Skånska “Äeehhh!!!” lät den rödklädde spelaren få höra att han nyss spelat bollen bakåt istället för framåt när jag var liten och blev olyckligt förälskad i detta lag. Jag är dessutom så pass ung att jag minns samma gamla Helsingborgs-ättade gubbar göra samma ljud, efter en snarlik händelse hemma mot Kalmar, hösten 2019. Då var jag redan betydligt mer förälskad men också betydligt mer olycklig. Olympia är en av få platser i världen där tiden stannar. Även på Läktaren.
Det positiva i sammanhanget är dock att Jörgen Lennartsson nu har Värnamo och Öster kvar innan Premiären den 13:e April. Med andra ord 180 minuter kvar att imponera och visa att “Jögge-boll” är vägen framåt. 180 minuter att gå från lagom bra till bra. 180 minuter att få en stad att sjunga på The Monkees “I’m a believer”. 180 minuter att få en stad att tro igen. Klockan tickar…
Jag känner att firma Lindström & Lennartsson tar de rätta stegen och bygger laget klokt med först fokus på sätta defensiven och sen utvevkla offensiven, som sett mycket bättre ut de två senaste matcherna och mot HBK var det mer otur (stolpe & ribba) som hindrade HIF än brist på effektivitet…
Dock är ett orosmoment att anfallen alltjämnt kan bli lite väl korta och det är för att den fria 10-rollen som Rasmus mest haft inte funkat fullt ut – hoppas i någon av de sista träningsmatcherna att Lundberg får chansen i denna position så det finns en alternativ lösning, men också lösa den knut som lär uppstå i Superettan med med lågt liggande försvar: Spela ett klassiskt 4-4-2 som gör att alternativen på topp ökar och anfallen lär bli längre!
Fotbollskåne tar i ett inlägg idag upp denna synpunkt: “Någon gång skulle det vara kul att se Olsson och Loeper som inläggsyttrar, och ett mer tydligt anfallspar med van den Hurk och Al Hamlawi (eller Lundberg, Mbo, eller Gero). HIF:s anfallare hade då kunnat stöta in ett antal inlägg i mål.” Får vi se detta mot Värnamo eller Öster om nu inte firma L & L kör det som HIF;s hemliga plan då jag inte kan se att detta är något de missat i sin noggranna försäsongsplanering?
Jag håller med FFRB om att det såg bättre ut i anfallet än i tidigare matcher.
Det som däremot inte fungerar är att det är alldeles få fler spelare i anfallsposition (i och runt straffområdet). Rasmus ska vara den som är precis bakom Hurk, fördela bollar och vara med i en “andravåg” för avslut, men är för långt ner i banan och hämtar bollar vilket gör att det är tomt på HIF-spelare i anfallszon.
Inläggen blir fullständigt meningslösa mot en ensam anfallare.
Detta är problemet med en oflexibel 4-2-3-1 uppställning med två sittande defensiva centrala mittfältare.
I matchen mot HBK så blev HIF betydligt “giftigare” i anfallet när både Brandur och Kreida beslutade att gå högre upp och vara med i anfallsspelet. Jag tycker också att anfallsspelet blev ännu mer tillspetsat när Lundberg ersatte Brandur.
Detta kräver också att hela laget följer med upp, även mittbackarna, då Tzouka är snabb och Weberg förhållandevis passningsskicklig.
När HIF möter SE-lagen så ska de ha hög press på motståndarna med press och understöd.
HIF måste kunna formera om laget i dessa matcher så att samtliga spelare kommer högre upp på planen så laget blir mer kompakt.
Oavsett vilket så måste fler delta i anfallet och det ska inte spela någon roll om det är 4-2-3-1, 4-4-2 eller 3-5-2.
Viktor Lundberg bör ju egentligen vara ett alternativ till Rasmus och inte i första hand en kantspelare.
Vidare konstaterar jag att Dennis Olsson och Wilhelm Loeper är de bästa kantspelarna. Bra speed och kvalitet i inläggen.