Året är 1993. Noel Gallagher går ner till den lilla replokalen i Manchester och spelar upp “Live forever” för sin bror och resten av medlemmarna i Oasis. Efteråt tror ingen av dem på att det faktiskt är Noel som har skrivit låten. Den var helt enkelt för bra i deras tycke.
“Jag visste tillräckligt om musik och låtar för att veta att det var en fantastisk låt och sen följde nästa. Då var det som: Nä, nu händer det. Även om ingen annan lägger märke till oss. Det här händer nu.” – Noel Gallagher.
Jörgen Lennartsson har dock ingen replokal. Han lyckades inte heller under 90 minuter igår komma nära det mästerverk som Noel Gallagher en gång komprimerade ner till 4 minuter och 36 sekunder år 1993. För matchen igår var inte perfektion. Presspelet man hade övat så mycket på under veckan lyckades man inte med till 100%. Passningsspelet fungerade kanske inte heller perfekt under 90 minuter. Men frågan är om perfektion finns i fotboll. Kanske är den perfekta matchen rent utav en myt. För även när HIF hade sin riktiga storhetsperiod under början av 10-talet var det bara ett par matcher där man kan argumentera för att Di Röe fullständigt dominerade under 90 minuter. Kanske 75 eller 85. Men nästan aldrig 90. Dit är det väldigt svårt att hamna. Men efter matchen igår gick vi ändå hem och sa precis som Noel. För det här röd-blåa avencemangståget lämnar stationen nu. Så även om vi inte lyckas. Även om vi kanske inte når hela vägen. Så åker både vi och HIF nu. Vill du hänga med?
Matchen mot J Södra var ingen deklaration av massiv styrka och visade inte heller att man just nu skulle vara taktiskt överlägsna sitt motstånd. Istället var det en deklaration av intention. Ett stycke i 90 minuter som visade om var man är, var man vill vara och vart man kan hamna när man så småningom börjar närma sig perfektion. Där är man inte än. Dit når man sällan. För perfektion är en ständig ambition. Inte något tillstånd. Den som inte förstår det. Den kommer sällan också nära densamma.
I dagens snabba värld är det lätt att tappa bort känslan av skillnad när vi blir ett år äldre. Det som händer nu kanske bara blir historier. Sägner för våra barnbarn en dag. Men just nu är det som händer inga minnen. Det händer. Mitt framför våra ögon. Så när HIF nu eftersträvar kollektiv utveckling och perfektion samt söker något större får vi inte heller glömma individerna. För i den resan finns det ett perspektiv där spelare själva måste ta egna kliv för att klubben också ska göra det. Därför var det också skönt att se att när matchens första 75 minuter visade en intention om kollektiv spelmässig utvecklingspotential från en med Superettan-mått mätt redan hög nivå, så handlade den sista kvarten om unga spelares individuella potential och intention om att nå just denna. För sista 15 tillhörde just “kidsen”.
I den 85:e minuten studsade ljuset från Olympias strålkastare till 18-åringen Casper Widells tandställning och verkade ge Olympia och grabbarna från Bibelbältet ett himmelskt sken av att det kanske finns en Messias till. Kanske inte, men lika välvillig var han i varje fall när han spelade fram till 19-åringen Adam Kaied. Kaied själv var i motsats till sin framspelare dock obarmhärtig. Framför mål alltså. Samtidigt under samma kvart visade 20-åringen Benjamin Acquah, född med fotbollen i blodet och en gloria på huvudet, inte en gång, inte heller två men kanske tre eller fyra gånger upp hur välsignad han är med sin teknik. Det är osäkert om den djupt religöse demontränaren Giovanni Trappatoni hade stänkt heligt vatten på Olympias gräsmatta strax innan avspark. Det är fortfarande osäkert om Andreas Granqvist har skrivit färdigt sin bibeltjocka doktorsavhandling om hur HIF ska etablera sig i Allsvenskans toppskikt igen. Säkert är dock att jag blev smått frälst av ögonblicken och att Granqvist och HIF:s resa uppåt i fotbollens svenska näringskedja kommer bli lättare med denna treenighet av spelare med stor potential och vilja. Dessa tre spelare är här nu. Det kanske blir minnen eller historier en dag om hur de tog sig an Olympia, Helsingborg och Superettan detta året när de någon gång i framtiden lever sin fotbollsdröm i någon annat land med högre genomsnittslön på sina lirare. Men det är just nu vi lever. För alltid.
Det har varit tufft att vara HIF:are under en väldigt lång tid. Folk har hånat oss, sagt det ena och det andra. Kanske har många tvivlat om att den här klubben någonsin kommer tillbaka där den en gång var. För sant är att många ledande personer inom HIF de senaste 6 åren har pratat mycket fint om visioner och planer. Men när resultaten uteblir och besvikelserna många är det lätt för vem som helst att misstro. Det är på planen fotbollen avgörs oavsett hur många styrelsemöten en klubb har. På planen igår fanns dock tro i överflöd. Brandur Hendriksson på sin högerfot, Casper Widell på sitt huvudspel, Adam Kaied och Benjamin Acquah på sin teknik. Framförallt hade dock hela laget en tro på sig själva. Så vem är jag och tvivla den här gången?
Någon kanske fortfarande säger att HIF befinner sig på fotbollens bakgård just nu. Men jag och Noel vill inte veta om någon annans trädgård och hur mycket gräset växer där. För jag vill bara flyga. Precis som HIF.
Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!
Lämna ett svar