Well… That’s that then. Kriget är slut. Vimplarna ligger stilla i vinden. HIF:s Allsvenska status är det närmaste utraderad. Det här håller inte. Det här är inte värdigt en av Sveriges största klubbar. Inte värdigt deras fans. Fansen som älskar. Fansen som gråter. Fansen som precis som jag tittar ut från fönstret i den kalla November-natten och funderar. Funderar på varför kärleken gör så ont. Men det som gör mest ont är varför kärleken igår inte bara blev obesvarad, utan fullständigt ignorerad och bespottad på. För när ett stort antal HIF-Supportrar coronasäkrat på lördagen ställer sig på en träning och med fotbollens egna röda, pyrotekniska rosor och banderoller som proklamerade kärlek för laget i sina hjärtan. När dessa visade hur mycket färgerna, klubbmärket och tröjan betyder. När dessa visade hur man tillsammans villle springa hand i hand längs en äng och skratta tillsammans genom livet. Då valde samma spelare att stå för en av årets sämsta halvlekar på Söndagen. HIF-supportrar vet om hur det känns att vara olyckligt kära. Men igår blev kärleken både obesvarad och ignorerad. Det finns en stor skillnad mellan att vara olyckligt kär och få samma kärlek förnedrad. Där tar smärtan vid och blir något annat och mer intensiv.
Personligen har jag redan accepterat att HIF spelar i Superettan nästa år. HIF spelar helt enkelt för dåligt när det väl gäller för att man ska klara sig kvar. För HIF:s del gäller det att börja vinna matchen på kontoret. En stor del av det ligger i att nu tänka långsiktigt. Om den framtiden fortfarande har Olof Mellberg på tränarkortet? Kanske. Kanske inte. Jag är orolig att styrelsen nu, ännu en gång tar ett märkligt beslut. Ska man lämna Mellberg vill jag se ett alternativ som håller. Helsingborgaren Jens Gustafsson i Peking är ett sådant namn. Men ett sådant namn tror jag inte är så inställd på att ta över ett lag som just nu mest liknar en vilsen pensionär i ett köpcentrum. Hasse Eklund är ett annat namn. Mindre sexigt, men erkänt skicklig utifrån lagets resurser. Förutom ett år i Kalmar har Hasse Eklund sällan tränat lag som är i närheten av en klubbmässig dignitet som den i HIF. En dignitet som innebär en utvecklad Ungdomsakademi och Enorm press utifrån och inifrån. Det kan tala för honom och emot honom. I övrigt ser en “långsiktig” tränarmarknad rätt torr ut. OM man nu lämnar Mellberg. Shit, om han nu ens själv vill träna HIF i Superettan nästa år.
Det finns såklart en möjlighet att HIF på något sätt klarar ut det här ändå. Att man lyckas med ett slags svenskt svar på en “Great escape”. Men gör man det, då måste man faktiskt göra det själva nu. För Supportrarna, villkorslöst, utan att förvänta sig något tillbaka. För HIF:s tre sista matcher bör inte bara längre ses som ett gäng matcher som betyder allt eller inget, utan också som ett gäng matcher för att ge något tillbaka till supportrarna som varit igenom alla helvetes kval detta året. Supportrarna som vill älska, sjunga, klappa och dansa. Men som istället detta året har förpassats till soffan match in och match ut. När jag tänker tillbaka är det relativt få gånger som jag har känt att HIF har spelat just för supportrarna. Målvakter spelar för att hålla sin karriärer i liv. Backar spelar för att vara med i EM eller få fortsätta utomlands. Mittfältare spelar för västkusten. Ungdomar spelar för att bil sålda. Anfallare spelar för personliga mål och skytteligavinster. Det är dags att sluta ta dessa supportrar för givet. Dags att visa deras betydelse. Visa att Supportrarna betyder mer än någonting annat. Oavsett liga. Och Oavsett Tränare.
Min Twitter: Anthonythorn
AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!
Lämna ett svar