Jag har alltid haft en förkärlek för hösten. Färgexplosionen på löven i Slottshagen, de gråa molnen, en fortsatt levande stad trots att kylan kommer närmare. Det finns dock en känsla av oro när vi nu går mot höst. För HIF:s spel är ingen färgexplosion och HIF lever bara på läktaren. Där nere på planen finns det långa stunder av spelmässig frost, saktfärdighet och förutsägbarhet. Det oroar inför en höst där HIF ska imponera. Inte vara adekvata eller riskminimera. Kanske är det därför synd att en stor del av Jörgen Lennartssons tränargärning har gått ut just på det. Hitta stabilitet och trygghet. Inte färgstarkhet och kreativitet. Därför är det även synd att det är just det som HIF alltid stått för. Man kan kan förvisso lära gamla hundar nya trick. Hoppas på att det händer något nytt och fräscht i matchen som kommer. Men matchen mot Vasalund var inte en engångshändelse. Snarare var det en grå repris av våren som var. Nu vill jag ha höst. Höst och färger.
Ja, du kan peka på en andra halvlek som är helt okej. Ett par chanser som en annan dag kanske, kanske blir mål. Men då kan jag peka på en första halvlek som har sett ut som hela vårsäsongen, försäsongen och ett par matcher i Svenska cupen. Ett så pass lågt bolltempo att Discovery+ i sin kamp för att kunna bekosta ännu fler kavajer till Jens Fjellström nu säljer den som hypnos-kasett för dig som lider av insomnia. Den kreativa ådran var avskuren och blödde likt en Jackson Pollock-målning över hela Olympias gräsmatta. Ingen vet vad den abstrakta målningen i slutändan skulle betyda. Allra minst spelarna. Det där höga presspelet som man övade nästan 30-40 minuter på i Fredags lös med sin frånvaro. Frågetecken finns det gott om. Utropstecken är det mer sparsamt om. Ingen stod ut. Ingen gjorde det oväntade. Ingen gjorde det avgörande. Därmed inte heller det avgörande målet.
Även Jörgen Lennartsson ska ha ett frågetecken intill sig. Svaret behöver inte vara “AVGÅ!”. Man kan faktiskt ifrågsätta personer utan att automatiskt landa i enkla lösningar som att ta ifrån någon sin tjänst. För man ska ifrågasätta. Kritisera. Gnälla. För det är inte poängsumman och tabellplaceringen som ska kritiseras. Utan spelet. Man kan inte möta det förutsägbara med ännu mer förutsägbarhet. Svaret på låga Superettan-försvar är därmed inte heller ännu mer inlägg från Wilhelm Loeper tro’t eller ej. Att man efter 17 omgångar fortsatt har problem med det kanske mest förutsägbara scenariot av dem alla inför säsongen, det vill säga scenariot med lite bollinnehav, lågt sittande försvar och destruktivt spel från motståndarna är ett underbetyg. Ett underbetyg som ska finnas med i den bredare diskussionen om Jörgen Lennartssons yrkesgärning på Olympia. För det är i kontrasterna runt om i Superettan som sanningen finns. Kontrasterna i lönekuverten hos motståndarna och inne på Olympia. Kontrasterna på Södra stå och Skytteholm. Därmed också kontrasterna i förväntningarna. Förväntningarna ligger inte på en nivå där det är godkänt att traggla, halta och stappla sig igenom en serie som denna. Förväntningarna ligger på en nivå där man ska kunna imponera och dominera både poängmässigt och spelmässigt. Antalet gånger som man har gjort det senare kan jag räkna på en hand. Det är inte godkänt.
Snart är det höst. Då kan se fram emot färger och en levande stad. Men även ett bättre spelande HIF och ett avancemang till Allsvenskan. Förväntningarna är helt enkelt sådana.
Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!
Lämna ett svar