“Bra, Rasmus!” Skållrar Mattias Lindström Auktoritärt från sin plats på sidan.
Bollen omfamnas av nätet och Rasmus Jönsson joggar tillbaka upp på planen i vårsolen.
“Amen, jag säger det… Det släpper på Lördag. Vi gör två mål”. Supportern bredvid mig på läktaren vänder sig mot mig under en träning och ger sin syn på saken med sin breda Helsingborgska.
Hans självförtroende stannade kvar i huvudet på mig. Det är vackert det där… Supporterns oskyldiga optimism inför verkligheten. Nog fick han rätt. Och fel på samma gång. För det släppte inte. Trots att man gjorde två mål. I Torsdags verkade två mål någonstans en produkt av ett självförtroende. Efter matchen känns det mest som en harmlös spådom. Nånting säger mig att supportern där på läktaren fortfarande inte är nöjd efter igår. Det ska han inte heller vara. För man ska förvänta sig mer av HIF. Det är helt enkelt en produkt av att vara en storklubb. HIF: ares ursprungsposition i livet från vaggan till graven är att förvänta sig mer. Standarden måste helt enkelt vara högre. Det är det som gör HIF till HIF.
Nån kanske säger att det såg bättre ut. Det kanske det gjorde. Nån kanske säger att det är en styrka att vinna trots att spelet inte ser suveränt ut. Det kanske det är. Men samtidigt måste man behålla en form av standard. Den standarden får inte fösvinna bara för att man har degraderats. HIF ska slå Öster. Det var minimikravet igår. Kraven som följer därefter är en del av att hålla på HIF. Dina krav måste ständigt vara högre än Jörgen Lennartssons. Annars finns risken att HIF vaggas in i en falsk trygghet av det är okej att spela 2-1 utan att imponera en dryg vecka innan säsongsstart. Det är det inte. Det har det aldrig varit. Det är kraven och standarden som gör denna klubben mer speciell än andra. Som får dig att försöka beskriva det som inte går att beskriva. Det som gör att en 16-årig stortalang vid namn Nils Arvidsson, mot sin fars vilja, väljer HIF istället för Öster. Det som gör att HIF blir HIF. Saker och ting betyder bara mer här.
Om Jörgen Lennartsson är nöjd med matchen igår? Vet faktiskt inte. Men jag tror inte det. Hans arbetsetik förhindrar honom helt enkelt från att bli det. Om Mattias Lindström är nöjd med matchen igår? Självklart inte. Han har ju spelat här. Det var därför han inuti Olympias katakomber redan igår förvarnade för ett rött kort under säsongen. Så mycket betyder det för honom. Lindström själv kanske inte håller med mig men det känns rätt skönt med den typen av engagemang efter ett år av svammel och mellanmjölk från en viss ansiktsbehårad förre detta landslagslegendar. Speciellt när stämningen känns så steril och Nobelfest-liknande där uppe på Olympiafältets läktare nuförtiden. Speciellt när man vill byta ut sitt sällskap av journalister och pressfolk mot supportrar som oskyldigt hoppas, tror och förväntar sig saker och ting. Och som aldrig är nöjda.
Tur är väl det, hade Supportrar ständigt varit nöjda hade Wilhelm Loeper aldrig haft den viljan som krävs för att forcera sig igenom ett försvar helt på egen hand. Annars hade vi aldrig fått se honom skrika ut sin glädje efteråt. Annars hade vi aldrig fått se Rasmus Jönsson le som bara han kan när han äntligen får göra det där målet som en hel stad undrat över. Annars får vi aldrig höra Ravy Tsouka skrika “Putain!” så att det ekar över Olympiafältet. Annars kommer Andreas Granqvist aldrig tycka det är värt att försöka hålla sig inom sin egna smärtgräns under en hel säsong. Annars kommer ingen bry sig. Annars kommer kommer HIF aldrig vara ett Allsvenskt lag igen.
Lämna ett svar