Tobias Holmqvist – Talangen som försvann från HIF

Som ett fortsatta led i talangserien har vi mött forna talanger, både i Helsingborgs IF och andra klubbar. Den första ut att bli intervjuad var Tobias Holmqvist som var i klubben mellan 2002-2010 och gjorde åtta tävlingsmatcher i A-laget innan fotbollsresan gick vidare till Hammarby IF. 

Vill du berätta för oss vem personen Tobias Holmqvist är?

En 24 årig sportnörds kille som både tittar och utövar väldigt mycket sport med vänner. Arbetar för tillfället vid sidan av fotbollen på Team Sportia. Bor med min sambo ungefär en utspark från Olympia.

Vilken är din moderklubb och vid vilka åldrar spelade du där?

Det är Uppåkra IF där jag spelade från sex- års ålder upp till tretton.

Hur gammal var du när du gick till HIF?

Året efter Uppåkra, när jag precis hade fyllt fjorton så det var i januari 2002.

Hur tycker du att klubben tog emot en ungdomsspelare, vad gjorde de för att hjälpa dig?

Jag blev väl emottagen och har egentligen bara positiva saker att säg om HIF där, vi hade bra tränare och en ungdomsansvarig i Nisse Larsson som kom ner till våra träningar bara för att se mig när jag provtränade, det var verkligen hur bra som helst där. Första året fick jag pendla och hade läxorna med mig på tåget varje dag, men sen började jag på Filbornaskolan och då köpte mina föräldrar en lägenhet åt mig i Helsingborg, det är den som jag bor i än idag.

Vad är din uppfattning om klubbens ungdomssida?

Det måste vara en av Sveriges bästa med tanke på hur många bra spelare som kommer fram därifrån, har haft många tränare där och alla har varit riktigt bra och faciliteterna var helt fantastiska. Man fick möjlighet att åka på många internationella turneringar och skaffa sig erfarenhet av spel mot en annan typ av fotboll. Jag trivdes verkligen!

Du var utlånad till Gais i två vändor, hur var den klubben och hur trivdes du där? 

Man märkte såklart att det var en mindre klubb än HIF, på den tiden var deras ungdomssida nästan obefintlig för oss i A-laget, men i övrigt varklubben proffessionell. Där var bra tränare och man blev väl mottagen av allihop, de hjälpte mig med lägenhet och allt sånt där praktiskt, det var bra i Göteborg. Klubben erbjöd mig ett fem års kontrakt och Rolle, som var tränare då ville verkligen satsa på mig i Gais. Jag hade också bestämt mig för att stanna kvar, man hade fått lagkamraternas respekt, kommit bra in i gruppen och framförallt hade jag fått mycket speltid i allsvenskan.

HIF hade inte hört av sig alls under hela denna period. Men så ringde min gamla tränare från U-laget, Hasse Eklund och berömde insatserna och sa att han ville ha hem mig. Då blev det genast ett mycket tuffare beslut och det slutade med att jag valde att flytta hem till Helsingborg för att försöka lyckas där, det hade ju varit min dröm ända sedan jag kom till klubben. Men med facit i hand så skulle jag valt att stanna kvar i Gais, det blev som Rolle sa när vi pratade om för- och nackdelar med att gå hem till HIF igen. Han pratade om att det var en större konkurrens och att risken var att man kanske inte fick den speltid man behövde för att sedan bli utlånad till en superettan klubb, men och andra sidan så valde ju Rolle att skriva på för Malmö och hade inte funnits i klubben om jag varit kvar. Tyvärr så lämnade lite senare även Hasse och Baxter HIF innan jag hann börja träna med klubben igen.

Sen var du utlånad till Falkenberg en period, men blev tillbaka skickad, vad hände där? 

Det var jag själv som vill hem igen, HIF hade då ett så kallat ”24-timmars avtal” med Falkenberg och de ville att jag skulle få speltid. Efter att jag startat i fem matcher utan att göra mål men levererade målgivande passningar blev jag förpassad till bänken istället, då kände jag att jag likväl kunde sitta på bänken i Helsingborg och träna med bättre spelare varje dag och spela matcher med U-21. Det var ett bra beslut. Jag kom tillbaka otroligt motiverad till HIF, gjorde bra ifrån mig på träningarna och fick vara med och göra inhopp de sista matcherna vilket resulterade i två mål för min del, mot AIK och Gais.

I slutändan så lämnade du HIF ändå, varför förlängde och stannade du inte i klubben?

Jag kände att man inte var aktuell när Bosse var tränare, även om konkurrensen var stenhård och man visste om att Rasmus Jönsson och Henke Larsson var första alternativet så vill man ändå spela. Det hade varit en bra försäsong under 2009. Jag kände mig fysiskt bättre än någonsin och hade fått tillbaka lite självförtroende.

Jag lyckades göra två mål mot både Elfsborg och Djurgården, sen när allsvenskan startade fick jag göra lite inhopp då och då men kände att jag kom längre och längre ner i rangordningen, man kan säga att jag aldrig klickade med varken Bosse eller P-O. Jag ville egentligen inte lämna, jag trivdes så bra i klubben och staden och såg en öppning när Conny kom till klubben och Henke slutade men min agent övertalade mig.

Du lämnade Helsingborg och flyttade till Hammarby, vad var det tongivande i ditt beslut om en flytt till Stockholm? Fanns där andra alternativ?

Det var som jag nämnde innan agenten som övertalade mig, han sa att chansen till speltid var större i Hammarby och efter två säsonger utan kontinuerligt med speltid i Helsingborg var det väldigt lockande. Där var inga ekonomiska faktorer som speglade beslutet, faktum är att jag gick ner i lön för att gå till Hammarby. Bland andra klubbar så var Trollhättan också intresserade men det var aldrig ett alternativ.

Efter sejouren där så gick du ner en division till när du skrev på för Lunds BK. Vad var det som drog dig dit?

Jag mådde fruktansvärt dåligt i Stockholm och det grundade sig i flera faktorer, en av dem var att min sambo hade kvar sitt här hemma och inte kunde flytta med mig, en annan var all dötid man får när man inte har någon närstående eller några vänner i sin omgivning där. Sen var det pressen som spelarna i Hammarby får leva med, det var helt sjukt och något jag aldrig kunnat föreställa mig, publiken ställer så höga krav på spelarna att man var rädd för att göra bort sig på söderstadion.

Det var jobbigt för Linus (Hallenius) hade gjort det väldigt bra och när han blev skadad så skulle jag ta den platsen, men när det inte gick lika bra som för Linus så blev man en hackkyckling hos supportrarna, trots att hela laget spelade väldigt dåligt. De kunde bua åt en under uppvärmningarna och det påverkade såklart ens prestationer, man fick meddelanden på facebook som inte var ett direkt hot men som ändå var obehagligt att få, till slut ville man inte starta matcherna men ledarna tyckte man gjorde det bra och tog ut en ändå.

Man kan säga med facit i hand att en så stor klubb som Hammarby och med den pressen det innebär att spela i den, inte var det rätta för mig vid denna tidpunkt. Jag hade inte spelat matcher på länge och hade väl inte världens bästa självförtroende. Jag tycker absolut att supportrar har rätt att ställa krav på oss spelare, om det gick till överdrift eller inte låter jag vara osagt, men oavsett så var inte det något som jag klarade av att hantera just då. Jag var absolut den som påverkades mest, men det var många andra spelare i laget som också hade problem med pressen, och det är nog den största anledningen till att laget gått så dåligt i superettan.

Nu har du spelat på de tre högsta nivåerna i seriesystemet, hur stor är skillnaderna mellan allsvenskan/superettan/division ett?

Det är en jättestor skillnad, även om jag tror att skillnaderna har minskat under de senaste åren, den största skillnaden ser man nog mellan division ett och superettan. Framförallt är det spelarnas sätt att tänka fotboll. Spelare i allsvenskan är betydligt smartare och snabbare i tanken än vad spelare i lägre divisioner är. Spelförståelsen skulle jag säga är det som skiljer mest. Passningskvalitén är också något som skiljer väldigt mycket mellan högre och lägre divisioner. Det är många som tror att man ska dominera i en lägre division bara för att man kommer uppifrån, men man glömmer bort att när man går ner en division så har man inte lika bra spelare omkring sig heller. För mig har det varit svårt, eftersom jag är en spelare som är beroende av bra spelare runtomkring mig. Jag är inte spelartypen som skapar så mycket på egen hand.

Du är nu klubblös efter att ha brytit kontraktet med Lunds BK, när får vi se Tobias Holmqvist inom fotbollen igen och isåfall på vilken nivå?

Det blir till nästa säsong men vilken nivå vet jag inte än, jag har inte spelat under hela 2012 och det viktigaste för mig just nu är att hitta glädjen med fotbollen igen.

Vilka tränare och personer har betytt mest för dig under karriären?

Hasse Eklund är absolut den som har betytt mest, jag hade en väldigt bra utveckling under tiden man hade honom som U-lags tränare i HIF. Hasse är en skön person och kunde bjuda på sig själv vilket är viktigt. Samtidigt kunde han ryta till dom gånger det behövdes. Han var en tränare som var duktig på att ta till sig alla spelare i truppen och var väldigt duktig på att kommunicera med spelarna, vilket många andra tränare är dåliga på.

Han förstod mig som spelare, hur jag skulle användas och fick verkligen ut maximalt av mig. Jag kände att han trodde på mig väldigt mycket vilket gjorde att jag fick bra självförtroende under den här tiden. Han sa ofta till mig att sträcka på mig och visa att här kommer jag och ingen jävel ska stoppa mig. Jag har mycket att tacka Hasse för och jag hoppas att folk vet att han är en väldigt bra tränare.

En annan som har spelat stor roll i karriären är Rolle Nilsson som jag hade i Gais. Han hade ett enormt kunnande vilket ingav respekt. Man lyssnade när han pratade. Jag var yngst i laget när jag var där och han tog lite extra hand om mig det gjorde han. Även Rolle var lätt att prata med och han förstod också mig och min spelstil väldigt bra. Han trodde väldigt mycket på mig och lät mig göra det jag var bra på och försökte inte ändra min spelstil för mycket för att det skulle passa laget. Det är nog det viktigaste för en ung spelare, att känna att tränaren tror på en. Innan jag lämnade Gais så sa han till mig att jag hade ett par saker att jobba på men att jag absolut hade stor potential att bli A-landslagsspelare. Det var enormt stort att höra något sådant från en så kunnig tränare.

Vad har du för tips till alla ungdomsspelare som läser detta?

Ha kul är det viktigaste. Ta det inte på för stort allvar för då blir det jobbigt i slutändan. Lyssna noga på vad dina tränare säger och ta till dig instruktioner. Ge 100 % på varje träning, tiden går snabbare än man tror och varje tillfälle att bli bättre är viktig. Var beredd på att det förr eller senare kommer en motgång och att det gäller att vara stark mentalt då.  Låt inte någon trycka ner dig. Tro på dig själv, alltid!