Foto: Bjarki Tordarson
Med tanke på att HIF nu parkerar på kvalplats efter en rad ganska bedrövliga insatser efter sommaruppehållet så är det helt naturligt att åtskilliga supportrar kräver tränaren Roar Hansens huvud på ett fat. Eller åtminstone ett tränarbyte.
Det är odiskutabelt att man som supporter blir arg, ledsen och förbannad när ens lag inte lever upp till förväntningarna. Detta oavsett om förväntningarna råkar vara lite högre ställda än lagets faktiska kapacitet.
Årets upplaga av HIF, som förvisso varierat en hel del hittills under säsongen, är faktiskt inte så dåligt att laget hör hemma på kvalplatsen.
Men vad vi ska komma ihåg är att laget fick olyckligast tänkbara start på säsongen. Det tunga nyförvärvet inför premiären, Andreas Landgren, kom inte ens till start eftersom han ådrog sig en allvarlig skada.
Sedan kom den olycksaliga premiären, där en idiot (som kallar sig supporter) snedtände på vägen till Olympia och slog ner en ”motståndare” med värsta tänkbara utgång.
Vi vet ju hur det gick. Matchen bröts. HIF fick förvisso med sig en poäng men samtidigt en rejäl smäll på käften, bildlikt talat.
Det finns nog inte en tränare i världen som skulle kunna hållas ansvarig för att spelarna tappade gnistan långt efter det händelsen.
Sedan har det varit viss oro i truppen. Spelare som lämnat och nya spelare som tillkommit.
Jag vet att det är en del av fotbollen, men så mycket som drabbat/hänt kring HIF det här året är knappast normalt.
Då förstår jag att styrelsen förklarar att man har fortsatt förtroende för Roar Hansen.
Det är klart att han har gjort misstag, i både laguttagningar och coaching, men vilken tränare gör inte det?
Att spela in ett lag under årets förutsättningar hade varit en tuff uppgift för vilken demontränare som helst.
Dessutom ska man ha i åtanke att ett tränarbyte möjligen kan ge en kortsiktig effekt, men ibland blir den väldigt kortsiktig.
Ta bottengänget Mjällby, som HIF möter om ett par veckor, som exempel. Anders Linderoth (för övrigt lagkamrat med mig i Stattena som sedan fick sitt genombrott i HIF) tog över. En seger direkt följdes av flera förluster och läget är fortfarande bedrövligt för Blekingelaget.
Nu har Roar fått in det lag som ska bilda stommen i höst. Det är troligen slutexperimenterat, om man får kalla det så.
Förstärkningarna känns klockrena och jag är säker på att truppen nu är minst 30%, kanske något mer, starkare än i våras.
Därmed tror jag att den första segern kommer snart och att den kommer att följas av flera.
Även om Elfsborg, som väntar på torsdag, är ett riktigt bra lag har jag förhoppningar om seger redan då.
Kommer den så kanske ropen på Roars avgång avmattas?
Den viktigaste ingrediensen närmast är att få fart på offensiven och sätta chanserna. Vi vill se det härliga målglada HIF som vi supportrar älskar
.
Kloka ord Roland som också “Hogge” är inne på i sin artikel på HD om den berömda Ketchupeffekten: bara man får en vinst kan det lossna ordentligt, och Elfsborg har genom åren vart en favismotståndare hemma på Olympia.
Dessvärre visade dom i våras i samband med Cupfinalen att de numera inte är så dåliga på gräs, och egentligen med det tuffa läge HIF är i nu ska vinsten inte komma mot Elfsborg utan mot lag som Peking igår.
Efter 5 raka kryss måste det bli en vinst eller förlust på torsdag, om än en pinne aldrig är ovälkommet just nu med tanke på tabelläget!
Det är inte bara i år vi varit dåliga. Raset började redan för ett år sedan. Sedan augusti 2013 har vi bara tagit ett poäng i snitt i allsvenskan, 31 matcher 31 poäng. Det är nödvändigt att byta tränare.