Även om det funnits ljusglimtar under året är alla överens om att årets säsong inte motsvarat förväntningarna. När nu spelåret lider mot sitt slut och det enda hoppet står till avancemang i Svenska Cupen kan det vara dags att fundera över var det gick fel och varför. Svaren på de båda frågorna beror förmodligen på vem du frågar. Personligen anser jag att det största misstaget var att inte byta tränare före årets säsong.
Det skulle givetvis ha utlöst ett ramaskri att byta ut de båda guldtränarna Conny (bilden) och Peo efter förra årets succé. Men, med facit i hand, hade det varit det mest naturliga. 
Om man nått upp till toppen finns det inte en bergsbestigare i världen som skulle ha fortsatt uppåt i samma riktning, helt enkelt för att då fanns det ingen mer väg att bestiga. Man måste ta sig ner igen för att kunna göra om bravaden.
Det är ungefär som om du käkat havregröt i nästan en hel månad för att sedan unna dig att festa med oxfilé ett par dagar. Efter festen vill du återvända till havregröten för att ha ett nytt mål att sträva mot.
Jag är övertygad om att både tränare och spelare kände sig ganska mätta efter de fem titlarna. De behövde en nytändning. Den fick de inte när allt rullade framåt precis som förut. Visst några spelare försvann, andra kom till.
Det är klart att det var ett problem att vissa spelare kom till sent och därför inte kunde spelas in i laget från början.
Enskilda spelare levererade inte heller från start. Joseph Baffo är bara ett exempel. Från att ha lovat mycket vid sina inhopp under guldåret inledde han svagt. Jag fick intrycket av att han drabbats av hybris och därmed fick ett bakslag i sin utveckling. Det är möjligt att det var så för när de nya tränarna kom så var det en ny Baffo vi fick se. Möjligen kände han pressen att visa dem att han verkligen var en blivande stjärnback?
Mittfältsduon May Mahlangu och Ardian Gashi har inte på något vis varit dåliga i år, men de har definitivt inte nått upp till förra årets nivå. Där känns det som om vi har ett sparkapital inför 2013. Kan de båda komma tillbaka och visa vad de verkligen kan så tror jag på ett rejält uppsving.
Thomas Sörum har varit ett sorgligt kapitel större delen av säsongen. Han fick oerhört mycket förtroende från tränarna men det fanns supportrar som i honom såg en av historiens mest misslyckade värvningar. Han presterar visserligen goda arbetsinsatser, men en anfallare ska göra mål och det var han förstås själv medveten om. Glädjen blev därför stor när han några få gånger levererat. Men det har hänt alldeles för sällan. Får vi behålla Nicola Djurdjic blir jag väldigt nöjd. Och Accam har definitivt potential att växa.
Alvaro, däremot, som av de flesta ses som en föredetting, har levererat nästan varje gång han fått chansen. Han är förvisso inte i närheten av forna tiders snabbhet, men han har ett bollsinne, ett spelsinne och en teknik som de flesta är avundsjuka på. Jag tror banne mig han kan hålla ytterligare en säsong.
Att Erik Sundin försvann till Hammarby var inte så märkligt. När David Accam och Nikola Djurdjic kom så fanns det definitivt inte plats för honom. Att Alfred Finnbogasson lämnade väldigt abrupt kändes som en liten katastrof, men den känslan försvann lika snabbt när David och Niko kom.
Ett stort problem har förstås varit alla skador i försvarslinjen. Därom är vi alla överens. Jag tycker att vi har fullgod besättning, om de bara kan hålla sig skadefria. Jesper Björkmans inhopp mot Gais lovade också gott.
Men det säger sig självt att det är svårt för backarna att hela tiden få nya lekkamrater. Även om man spelar på en position så är alla spelare individer, med olika kvaliteter. Och samspelthet ären viktig ingrediens för hela försvaret.
Viktigast av allt är därför kontinuiteten. Jag tror att om Åge och Stefan fått chansen från början så hade vi haft möjligheter att nå betydligt längre i år.
Oavsett vem/vilka som kommer att träna HIF 2013 så måste det vara klart i god tid innan säsongen börjar. Då bör det också stå klart vilken trupp som tränarna förfogar över.
Det finns några namn som är osäkra, men jag vill att sportchefen och styrelsen tar ett beslut så fort som det bara är möjligt.
Ska HIF befästa positionen som ett stadigt topplag så krävs det att förberedelserna påbörjas i god tid.
De här raderna skrevs i anslutning till Gais-matchen. Förra året var det i den matchen som guldet säkrades. I år känns det som om segern inte spelar någon större roll. Att AIK skulle klappa ihop även i de två följande omgångarna verkar inte så sannolikt. Men allt kan naturligtvis hända.
Det som känns viktigt just nu är cupmatchen mot Höllviken och de följande. Men det kan bli ett roligt slut på Europa-ligan också om HIF slutar med dumheterna att släppa in mål och tappa poäng i slutsekunderna.
Lag har visat att man har kvaliteter att rubba motståndare från de stora europeiska ligorna också. Om killarna bara lär sig att en match inte slutar efter 90 spelade minuter. Det är inte slut förrän domaren blåst, även om klockan tickat iväg till 94 minuter!
Jag skulle nog vända på det hela: man skulle bytt tränare men inte förrän efter säsongen – som det nu blev med hela “Connygate” (och som fortfarande stinker något fruktansvärt) rörde det om i spelartruppen och skapde en osäkerhet kring hela klubbens tankar om långsiktighet, så inte ens sir Alex eller Mourinho kunnat vända skutan åt rätt håll…
Visst var motivationsfaktorn en viktig grej där man inför 2011 haft det mycket enklare med att bara nämna MFF så visste spelarna vad det handlade om – men visst fanns det motiverande faktorer så det räckte inför 2012: första laget att försvara ett guld sedan DIF & första laget i CL igen sen just HIF var där!
Då man ser tillbaka (om än säsongen ej slut än) så har hela skadebilden, nya spelare som behövts spelas in på kort tid 2 ggr (både inför säsongen & i samband med EM-pausen) samt många olyckliga domslut & stolpe-ut gjort att vi är där vi är: strax bakom toppen men ej riktigt där men visst finns det anledning att hoppas inför 2013 om medlena finns att knyta upp spelare som Larsson, Djurdjic & Bedoya men lär dröja ett tag till precis som med tränarkonstellationen…
Ett lite märkligt resonemang, Roland. Mättnaden kan jag till viss del köpa men jag kan inte se riktigt hur en klubb ska kunna motivera ett tränarbyte efter de framgångar som Conny och Po skapat ihop med spelarna? Ett problem med årets resultat hänger samman med de spelare som försvann under förra säsongen och som Jesper inte lyckats ersätta inför årets säsong. Sedan att Conny och Po verkade införa en annan spelidé i våras med betydligt mer långbollar än vad vi vant oss vid vilket bl a resulterade i att May och Gashi sällan var delaktiga i spelet. Ofta hamnade HIF under press då motståndarna vann dessa embarmliga långbollar. När det gäller hur klubben hanterade PO och Conny så tycks det vara 2 männiksors verk; Jesper Jansson och Paul Myllenberg. PO fick skulden för något jag aldrig förstod och Conny höll man i ovisshet genom att inte i tid förlänga hans kontrakt. Den cirkus som sedan uppstår till följd av detta är helt och hållet Jesper och Pauls ansvar! Och denna cirkus ledde till ett olyckligt tränabyte mitt i säsongen och inför det viktiga CL-kvalet och slutstriden i allsvenskan och Åge/Stefan har ju inte precis varit lyckosamma i de matcher som varit avgörande. Stora skadeproblem i försvaret har inte gynnat den trygghet som ett topplag måste ha där bak och sedan tycker jag nog att man inte använt hela sin trupp på ett bra sätt utan överbelastat många spelare. HIF är idag tillbaka på ruta ett och inför nästa säsong kan HIF stå utan tränare och utan tillräcklig spets för att räknas som ett topplag. Allt detta p g a 2 personers klåfingrighet och detta bör få konsekvenser. Den kontinuitet man pratat om sedan tillsättandet av managern har man själv trasat sönder. Väldigt typiskt HIF. Ur ett utifrånperspektiv så är det underkänt, visst ska ett svenskt lag kunna hålla sin toppnivå trots att man är svenska mästare!