Så kom den då! Den oundvikliga, den bortglömda, den avskydda! Jag talar givetvis om säsongens första förlust.
I 990 raka minuter (plus lite tillägg) har vårt HIF lämnat planen med förlustnollan intakt. Efter säsongens först bottennapp (för det var verkligen ett bottennapp) så visade det sig att även 2018-års upplaga ej heller den är odödlig. Jag vet att det är fler än jag som har invaggats i någon form av trygghet. Oavsett vad som händer så kan inte detta laget förlora. Men då kom Eskilstuna, med ett hopkok av fotbollsnationaliteter, som sket fullständigt i att vi hade ett fd utlandsproffs i målet, en mittback med 107 allsvenska matcher på meritlistan och en islänning, med VM-ambitioner, på topp. Det spelade liksom ingen roll för, likt förbannat, vinner du inga matcher på pappret utan man måste spela om poängen. Något som Eskilstuna, uppenbarligen, gjorde betydligt bättre än vad vårt hemmalag gjorde igår.
Personligen vaknade jag inte till liv förrän i den 50:e minuten när, vår förre provspelare, Kermit Erasmus fick en gratisboll att springa med. Sydafrikanen hade inga problem att rulla in 0-2 och inte ens, där och då, gick det upp för mig att HIF faktiskt skulle komma att förlora. Korkad, eller naiv, som jag var så valde jag dessutom att spela några kronor på HIF seger innan matchen. I pausvilan, trots underläge, slängde jag in några kronor till och även vid 0-2 fanns fortfarande en viss känsla av att jag borde spela på hemmaseger. Så hårt rotad var ”odödligheten” efter den säsongsupptakt som HIF levererat. Tjusningen med sviter är väl egentligen att bryta dem. Efter 990 minuter så var det kanske dags för oss att inse, det faktum, att vi är inte världsmästare. Där är faktiskt 15 andra lag i denna serien som ställer upp på planen med inställningen att man skall kriga hem så många poäng som möjligt. Då spelar det ingen roll om motståndet heter Falkenberg, Varberg, Halmstad eller HIF
I helgen styr HIF bussen mot Borlänge och mötet med Brage. En nykomling vars absoluta höjdpunkt kom 1988 då man höll italienska Inter stången i dåvarande Uefa-cupen. Men den typen av framgångar har man inte varit i närheten av sedan dess – och efter det att laget trillade ur Allsvenskan 1993 har man fört en verksamhet lite vid sidan av strålkastarljuset.
2013 kom Brage sist i Superettan och, i sanningens namn, var man inte ens i närheten av att klara kontraktet. Degraderingen innebar dock att den anrika klubben fick chansen att börja bygga upp en stabil grund igen efter att svaga resultat och interna stridigheter präglat klubben mellan 2013-2015. 2016 stakade ledningen ut vägen och målsättningen vara att man skulle vara tillbaka i Superettan senast 2019. Med två omgångar kvar av säsongen 2017 så var man klara seriesegrare i Norrettan och därmed hade man uppfyllt det målet. Denna säsongen så är det få som tror att klubben har det som krävs för att klara sig kvar i Superettan. Med andra ord så kan 11, grönklädda, Bragespelare gå ut på Domnarvsvallen utan några som helst krav från sin omvärld på att leverera ett resultat. Precis som man gjort i sina sina tidigare matcher. Efter fyra spelade omgångar är nämligen klubben fortfarande obesegrade. Två oavgjorda ( Eskilstuna och Gais) samt två segrar (Öster och Gefle) antyder att söndagens motståndare kan bli en rejäl nöt att knäcka.
För HIFs del var det kanske nyttigt att få sig en knäpp på näsan? Att inse att jobbet måste göras och även om klubben har en uttalad ambition, och truppen, för att ta klivet upp så innebär det ingen självklarhet att varje match går på räls hela vägen till början av November. Gårdagen visade även att vi inte ens är odödliga i vår egen hemmaborg. Olympia må vara en av Sveriges vackraste arenor och redan hålla Allsvensk nivå. Men inför drygt 5000 personer så är det svårt att se hur HIF skulle kunna ha en fördel av att matchen spelas på Olympia. Risken är väl snarare den att det taggar de motståndare som är vana att spela inför 300, 400 eller kanske 700 åskådare på Vikingavallen, Landskrona IP eller någon annan bortglömd idrottsplats i vårt avlånga land. Plötsligt känns det som att man, som motståndare, spelar en Champions League-final inför lika mycket publik som man, vanligtvis, har på en hel säsong…
Här har HIFs marknadsgäng en stor utmaning framför sig. Förhoppningsvis möts både Gais, och Örgryte, av ett betydligt mer välfyllt Olympia som blir den där 12:e spelaren som lyfter laget till nödvändiga trepoängare.
För lagets del så gäller bara att ta sig samman och komma igen redan på söndag. Att Brage har fyra raka matcher, utan förlust, spelar mindre roll. Likaså att HIF senaste besök, på Domnarvsvallen, slutade med 0-5 förlust (mot Dalkurd)…för, som sagt, sviter är till för att brytas!
Lämna ett svar