Väntans tider

Idag är det den 1 december. Och runt om i landet går (främst) barnen omkring med en förväntan i kroppen. En förväntan och längtan till julafton, bara 23 dagar fram i tiden.

I Norrhult, Uppvidinge, Småland sitter en man, på det fyrtionde året och längtar och drömmer sig bort till den första helgen i april…2012, cirka 120 dagar fram i tiden.

Jag vill inte ha snö, röda kulor, en massa tomtar och annat jul-tingel-tangel. Jag vill ha gröna gräsmattor, vita linjer och en massa fotbollsspelare på fotbollsplanen. Jag vill ha Allsvensk premiär!

Men om jag ska vara brutalt ärlig, så är längtan om den allsvenska premiären en alldeles färsk känsla. Precis efter det makalöst magiska firandet, söndagen den 23 oktober, så gick luften ur.

Man skulle kunna säga att Joe Labero knycklade ihop den röd-blå näsduken i sin hand och blåste bort den totalt. En märklig känsla av tomhet infann sig. Vi hade vunnit allt, precis allt. – “We’ve done it all what more to do?” –

Allsvenskan sparkar alltså igång igen om cirka 120 dagar. Innan dess ska många pusselbitar inom HIF hamna på rätt plats.
(Lite nyheter om HIF har jag ju naturligtvis följt…), bland annat är det en del kontrakt som ska säkras upp och en del nya pusselbitar som ska sågas till. (Nyförvärv?).
Förberedelser inför Champions-League kval, (smaka på den – Champions League – Bättre än all julmat i världen!) pågår och det är ett stort arbete för framförallt Jansson och Myllenberg att ro detta i hamn framöver. Men tid finnes…eller hur?

Men som sagt, innan dess ska vi först genomlida julen, vintern, träningsmatcher på stenhårda grusplaner (plast är de väl i och för sig mest numera) och samtidigt bemästra den förväntansfulla känslan innan allt sparkar igång igen. Denna gång med tre titlar att försvara samt en ambition att åtminstone få spela gruppspel i den finaste klubblagsturneringen.
Men man får hålla sig till tåls…i 120 dagar…

Hur f-n ska man lyckas med det?