Var det underskattningen?

Efter eländet på Olympia i söndags kändes allt nattsvart. Att HIF skulle få nöja sig med oavgjort mot jumbon var det inte många som räknat med. Jag varnade förvisso i förväg för risken att Syrianska skulle underskattas, men trodde inte ens själv på det.

Frågan är dock om det inte handlade om underskattning när tre HIF-försvarare lät Syrianskas ende anfallare Dinko Felic promenera förbi dem och lätta bollen över Pär Hansson? Trodde de att han var så ofarlig att han skulle missa? Eller stod de och sov? Eller brydde de sig inte eftersom HIF tidigare vänt underläge med 0-1? Svårt att veta eller förklara och egentligen är det ointressant i efterhand.

Efter matchen var jag till lika delar ledsen och förbannad. Känslan satt i även på måndagsmorgonen när jag vaknade. Man vill ju så gärna att HIF ska vinna, även de lätta matcherna. Och besvikelsen blir enorm när man upplever att killarna inte ansträngt sig till det yttersta, vilket var känslan efter matchen. Det kändes som om killarna gick och vilade sig inför derbyt, övertygade om att de ändå lätt skulle vinna mot jumbon. Och när de väl upptäckte att segern var på väg att glida dem ur händerna var det försent.

I TV ställdes frågan om Roars matchning och om Robin kom in försent. Jag tycker absolut inte det. Jag var till hundra procent nöjd med startelvan och i stort sett även med Roars byten. Däremot saknade jag lite av Gashis vanliga geist och pådrivarandra. Frågan är om han saknar kompisen May Mahlangu vid sin sida.

Smarason gjorde ingen dålig match men han är inte samma turbo som May. Frågan är om det finns någon i HIF-truppen som på allvar kan göra det jobbet? Jag vet ingen.

Funderade lite på hur Lindström skulle klara den rollen. På rätt humör kan han också vara en turbo.

Det är möjligen bara en vild tanke, men den kittlar en smula.

Klart är att Alvaro Santos förtjänar sin plats i startelvan. Nyttige Santos är förmodligen den klokaste spelaren i HIF. Inte den snabbaste men det kompenserar han med rutin och blick för spelet. För övrigt är Simovic inte heller någon blixt precis. Och hans form har varit ett stort frågetecken i månader.

Nu handlar det om att blicka framåt. Efter två rejäla besvikelser, de tappade segrarna mot Häcken och Syrianska svider men det finns ljusa moln på himlen, trots allt.

Den goda nyheten är att HIF vid seger i derbyt passerar MFF i tabellen. Poängen mot Syrianska hade åtminstone det goda med sig. Hade det blivit förlust hade det förmodligen varit kört men nu är avståndet till Malmö inte mer än det kan ätas upp genom seger.

På onsdag lär HIF-arna inte ha några problem med att tända till. De ljusblå är ju som ett rött skynke (förlåt metaforen, men jag kunde inte motstå den) för HIF.

Låt oss hoppas att MFF, som ju gäller som favoriter, överskattar sin egen förmåga på onsdag. Den risken finns faktiskt med tanke på att det gått riktigt bra för laget på sistone. Självförtroende skadar inte men om man tror att man är oövervinnlig kan det barka åt skogen.

Seger i derbyt och uppföljning mot Elfsborg och det kommer att kännas så mycket bättre.

Jag kan för övrigt berätta att Enköping är ett helvete för en HIF-are. Laget här, som är hur uselt som helst och på väg ner i div 3, lever fortfarande på att de under sin sejour i Allsvenskan 2003 lyckades spöa HIF med 4-0 på Olympia. Det får jag höra med jämna mellanrum. Och nu har jag påmints om att Syrianskas båda målskyttar har ett förflutet i ESK. Inget kul alls.