Från den gamla träläktaren på östra via södra ståplats har man genom åren, på nära håll, fått uppleva hur läktarkulturen kring Helsingborgs IF har förändrats. Ändå var det först ikväll till de inledande tonerna av ”på gator röda & blå” som känslan blev tydlig. (photo by Gedda)
För en del år sedan fick jag nöjet av att vara delaktig i uppstarten av sektion 37.
På den tiden var det var väldigt tyst på Olympias sittplats och om jag inte missminner mig helt hade man säsongen före endast fyra årskortsinnehavare på sektionen. På södra var det största problemet att många lämnade klacken när de hade uppnått en viss ålder och sedan spriddes över hela Olympia. Detta var en utveckling som vi ville förhindra och målet var att behålla och samla alla HIF:are, som ville stötta verbalt, på ett ställe.
Undantaget fjolåret som mestadels tillbringades på västra för AOH:s räkning har man varit en stolt årskortinnehavare på 37an sedan begynnelsen. Och det har varit oerhört kul att följa utvecklingen. Men även om besöksantalet på sektionen har ökat lavinartat så har inte allt varit frid och fröjd. Ombyggnationer och avspärrningar gjorde att en del inför detta året valde att flytta till sektion 36.
Slumpen gjorde att även undertecknad i år huserar på sektion 36. Till min stora glädje och i gott sällskap med idel kända ansikten, konstaterar jag att vi förvisso blivit äldre, och vissa fall även lite rundare, men vi står i alla fall samlade och stöttar vårt lag verbalt. Sången går nu hela vägen från södra ståplats, via 37an och en bra bit in på sektion 36. Det känns skönt att ha kommit hem.
Efter matchen promenerar jag tillsammans med andra HIF:are genom slottsparken. Nynnar nöjt på melodin till ”på gator röda & blå” och konstaterar att vi är på väg. Såväl på plan som på läktaren – tillsammans.
Lämna ett svar