Vissa veckor är det roligare att vara inbiten HIF-supporter och medlem än andra. Den här veckan har definitivt varit en av de roligaste i år. Låt oss hoppas att den avslutas på ett lika trevligt sätt (mot Kalmar) som den börjat.
Avancemanget i play-off till CL efter sammanlagt 6-1 mot polska mästarna och därefter lottningen mot Henke Larssons gamla klubb Celtic var två av godbitarna.
Något som gladde nästan lika mycket var att det äntligen tycks ha lossnat för Thomas Sörum! Var det resan hem till Norge som gjorde susen? Det där hat-tricket han gjorde mot Slask var så underbart.
Och ovanpå det slår Jesper Jansson till och presenterar mittfältaren Alejandro Bedoya som förstärkning inför hösten. Jag hoppas att han även fixar så Alfred stannar men det löser sig kanske redan i helgen?
Apropå Bedoya så känns det ju som en perfekt värvning inför mötet med Celtic,. Alejandro kommer ju närmast från Glasgow Rangers så han måste vara extra taggad inför mötet med deras värsta konkurrent.
Sedan hörde jag att han hoppas ta tillbaka sin plats i USA:s landslag via sejouren i HIF. En tuff och bra målsättning.
Att värvningen även sammanfaller med Mattias Lindströms skada och Rachids formsvacka (?) gör det ännu mer intressant.
Framgång föder ju framgång och det ger HIF en klar fördel gentemot Elfsborg eftersom boråsarna åkte ur europaspelet. Att släppa in tre mål på hemmaplasten måste ha svidit i själarna hos alla Ellos-supportrar! Och dessutom ge en rejäl knäck i självförtroendet.
Jag blir mer och mer övertygad om att guldkampen i höst kommer att stå mellan MFF och HIF. Känner vi igen situationen? Jo, visst gör vi det.
Att parallellt gå in i ett CL-slutspel och köra guldracet i allsvenskan måste vara rena drömmen för lirarna. Jag vet att det finns olyckskorpar, inte minst bland mina kollegor journalisterna, som kommer att gnälla om att det sliter på spelarna och är svårt att fokusera på två saker samtidigt. Men de som säger så är ”kärringar”. Och då pratar jag inte om kvinnor, för de flesta kvinnor är smartare än så.
Herregud – det är väl ganska självklart att det är mycket roligare att spela glödheta matcher med chans till spännande framgångar, än att tröska i mittenträsket av en serie!
Och Åge Hareide har verkligen visat att HIF har en trupp med sådana kvaliteter att man kan välja bästa laget för varje tillfälle, vilket även ger bra spelare chansen att få vila när det behövs eftersom det finns fullgoda ersättare.
Med statistik kan man som bekant bevisa nästan precis vad som helst och inte minst det man VILL bevisa. Det lärde jag mig redan i lumpen då jag fick i uppgift att styrka statistiskt att killarna var bättre tränade efter ett antal månader i kronans tjänst. Tyvärr var ju verkligheten inte riktigt som befälen önskade så det krävdes en hel del tricksande innan resultatet blev det önskade.
Samtidigt finns det entydig statistik också. Antalet målchanser och avslut som redovisas efter en match speglar oftast det som hänt. Även här finns det förstås undantag.
Anledningen till ovanstående resonemang och utvikning är förstås den statistik kollega Jimmy Fors levererade nyligen här på sajten om samarbetet mellan Finnbogason och Sörum. Statistiken ifrågasattes givetvis av en del läsare och som alltid ska man vara kritisk när man läser siffror.
Jag tror dock att det kan ligga en del i de slutsatser Jimmy drar. Även om Alfred spelat många fler matcher med annan anfallspartner än Sörum så finns det anledning att lyfta på ögonbrynet när hans poängsnitt fördubblats.
Personligen har jag hört till dem som kritiserat Sörum för att han inte levererat mål och den kritiken står jag för. Men samtidigt blir jag väldigt glad om man nu börjar producera.
En anfallare ska göra mål! Och har man två anfallare ska båda göra mål! Annars gör man försvarsspelet för lätt för motståndarna.
Om Sörum nu fått ordning på målskyttet så känns det nästan som om HIF fått ytterligare en förstärkning anfallsmässigt.
Huga vad kul det kan bli i höst!
Lämna ett svar